Varför? Hur länge? De återkommande ropen i Psaltarens psalmer vittnar om att allt inte är som det ska. Drabbad av ett oförklarligt lidande, ett lidande som ytterst är ett tecken på att dödens klor har tagit ett fast grepp om honom vänder sig psalmisten till den Gud som är tillvarons grund. Han förstår inte varför han lider. Har Gud övergivit honom? Han har inga svar. Men ett vet han. I nöden stund finns räddningen hos Gud. Hos den Gud som är livets Gud. Därför ber han. Därför protesterar han. "Vänd ditt ansikte mot mig." För när Guds ögon möter psalmisten, när Guds andedräkt når ner i hans lungor då skapas liv. Gud gör jorden ny. Psalmisten vet detta. Men ser det inte. "Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge ska du dölja ditt ansikte?"
Denna typ av protest ligger djupt rotad i kristen tro. För psalmistens ibland osminkade protest är precis detta: Ett tecken på tro. När livet rämnar, när folken larmar finns ett språk, ett bönens språk som kan rikta vår blick. Bort från fruktan och hopplöshet. Mot förtröstan och hopp. Gång på gång ser vi hur bönen inte bara förvandlar situationen utan också psalmisten själv. För bönen är grundad i en tro. På Guds löften. Och tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se.
Läs mer Hillsong och Filadelfiakyrkan streamar gudstjänster i tomma kyrkor
I dag larmar folken. Skolor stängs. Flyg ställs in. Oro breder ut sig. Och vi förbereder oss för det värsta. Ett virus från Kina påverkar vardagen här i Umeå. Vad ska vi göra? Hur ska vi tänka? Vi kan läsa om hur Sveriges kyrkor tar sitt ansvar. Gudstjänster sänds på internet. Några få personer är närvarande. Resten är hemma. Risken för smitta måste tas på allvar. Men mitt i stormen har vi också ett annat uppdrag. Att låta vår oro stillas av den som andats sitt liv djupt i våra lungor. Som Jesus sa: "Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er." Sedan andades han på dem och sa: "Ta emot helig ande." Vi har ett hopp. Att livet är mer än det ser ut att vara. Att Guds rikes verklighet är å färde. En ny himmel och en ny jord. Där döden inte har sista ordet.
Men det är inte enkelt. Bekännelsen kostar. Utmaningen för kristna i alla tider har ju varit att förtrösta på Gud och Guds löften i en värld som är allt annat än hel. Varför ser vi ibland så lite av Guds verklighet ibland oss? Hur länge ska det vara såhär? Plötsligt står vi där. Med psalmisten. Vi stämmer in i hans protest. I nödens tid har vi fått ett språk. Bönen. Grundad i Guds löften. Vi kanske inte ser dem uppfyllda, men vi är kallade att sträcka oss mot det som ligger framför. Mot den verklighet då Gud ska utplåna döden för alltid. Då Herren Gud ska torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden. Herren har talat. En försmak har blivit oss given. Dödens udd bröts genom Jesus död och uppståndelse. Paulus påminner oss: När det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus. Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld.
I mötet med den oro och rädsla som nu breder ut sig har vi ett budskap om ljuset. Som lyser i mörkret. Mörkret inte övervunnit det. Mörkret kommer aldrig övervinna det. Låt oss därför inför det oförklarliga lidandet inte i första hand leta efter någon att beskylla, utan vända oss till Gud med vår protest. Påminna Gud om Guds löften. Be Gud, som genom Jesus ger läkedom åt de förtvivlade och helar deras sår, att Guds verklighet ska få bli synlig mitt ibland oss. Be om beskydd. Om mod i mötet med lidandet. Om att Gud ska rädda från graven och kröna med nåd och barmhärtighet.
Samtidigt som vi ber kan vi också ta tillvara våra resurser som frikyrka. Vår tro är trots allt att det inte behövs någon prästvigd för att kunna fira gudstjänst. När vi inte kan mötas i stora samlingar kan vi mötas i hemmen. Under de närmsta söndagarna kan vi samlas i våra hemgrupper. Bjuda in våra grannar. Bryta brödet. Bära varandras bördor. Utmanas och utrustas av Guds ord. Så att Kristi frid får råda i våra hjärtan. Så att allt vad vi gör i ord eller handling sker i herren Jesus namn. Mörkret är besegrat. Vi behöver inte vara rädda. Kan vi inte låta denna tid av oro få förvandlas till en tid då vi söker Gud tillsammans? I våra hem. I vår vardag. En tid då vi kan påminna oss om att vi får vända oss till Gud. Protestera mot det lidande vi ser runt oss. Mot döden som skrämmer. Be för våra grannar. För vår stad. För vårt land. Vända vårt ansikte till dem som är i nöd. Visa dem barmhärtighet. Låt oss därför orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Vill du vara med? Ska vi göra det tillsammans?
David Davage, teolog