Jag brukar ofta säga till mina klasskamrater på teologiska högskolan i Stockholm att "Jag visste inte att jag var feminist förrän jag började läsa teologi". Många lärare och majoriteten av teologisk litteratur refererar till Gud som "Han". Vi har haft gästföreläsare som refererat till världens religiösa ledare som "skäggen", följt av att halva klassrummet skrattar lite obekvämt. Med förklaringen att de oftast har skägg och förhoppningsvis är oförstående för att ett sådant språkbruk förminskar de kvinnor i klassrummet som upplever att de har en kallelse att tjäna Gud som pastor eller präst. Användandet av ett sådant språkbruk antyder också omedvetet eller medvetet att man rättfärdiggör den typen av patriarkala strukturer.
Vad är det rätta sättet att tala om Gud? En återkommande fråga i debatter angående ett inkluderande språk är om kvinnans verklighet kan förse oss med lämpliga metaforer för talet om Gud. Det blir dock snabbt tydligt att det är mer som står på spel än enbart en namngivning av Gud med kvinnliga identifierbara ord – som moder. Ett språk om Gud i kvinnliga bilder utmanar inte bara den bokstavliga tendensen som har hållit fast vid manliga bilder i det ärvda Guds-talet. Nya bilder och tal om Gud kan också förse oss med en djupare förståelse av det gudomliga, samt ifrågasätta existerande patriarkala strukturer. Det erbjuder en annorlunda vision av vårt samhälle och kristna gemenskap, där den sista ska bli den första. Det skapar också förutsättningar för en gemenskap som karaktäriseras av relationer i ömsesidighet, kärlek och rättvisa.
Läs mer Är den heliga Anden en feminin del av Gud?
Problematiken består inte i att manliga metaforer används i vårt tal om Gud eftersom mannen liksom kvinnan är skapad till Guds avbild (imago Dei), utan problemet är att manliga metaforer används exklusivt, bokstavligen och patriarkatiskt. Trots mångfalden av beskrivningar för Guds mysterium som finns i Bibeln, tillämpar det kristna språket uteslutande Gud med en manlig namngivning vilket gör att resten blir marginaliserad och bortglömd.
Elizabeth Johnson påminner oss i sin prisbelönta bok "She who is" att trots alla rikliga vittnesbörd i skrifterna och även i senare tradition att Guds mysterium är bortom all mänsklig uppfattningsförmåga talas det exklusivt, okritiskt och bokstavligt om Gud som en manlig symbol. Ett sådant tal om Gud uttrycker om inte i teorin i alla fall undermedvetet att manlighet är en grundläggande egenskap av Guds gudomlighet. Hon visar att vi har glömt en viktig detalj som många av de tidiga kristna tänkarna visste, nämligen att Fader och Son är namn som utmärker relationer snarare än essens i sig själv. När de tillämpas på Gud, likt alla ändliga mänskliga namn, underkastas de analogins regel. Det grundläggande antagandet av gudomlig manlighet blir extra tydlig när vi läser en motsatt beskrivning i Julian av Norwich marginaliserade text "Uppenbarelser av den gudomliga kärleken": En jordisk moder kan amma sitt barn med sin egen mjölk, men vår älskade Moder, Jesus, han i sig själv livnär oss i sin ömma, innerliga kärlek med det välsignade sakramentet, den kostbara föda som förlänar liv.
Ett sådant språk möjliggör för oss att få en skymt av Guds mysterium genom att sätta substantivet "moder" mot pronomenet "han i sig själv" mot varandra. I kontrast när ord som fader, kung, härskare, brudgum, make används om Gud själv uppstår sällan en känsla av olämplighet. Den tillfälliga inblandningen av manlighet verkar därmed ha smugit sig in som något grundläggande. Detta visar sig tydligt över den förfäran som ofta registreras när och om Gud beskrivs med kvinnliga bilder eller pronomen. Om man nu står fast vid att Gud inte är en man när ett maskulint bildspråk används, varför invänder man i så fall mot introduktionen av kvinnliga bilder?
Feminist teologisk analys påpekar ofta två negativa konsekvenser av ett exklusivt, bokstavligt och patriarkaliskt tal om Gud. Det ena är ett misslyckande av att se hela människan och det andra ett förminskande av Guds mysterium. Detta formar stereotyper och bannlyser kvinnans verklighet som lämpliga metaforer för Gud. Sådant tal rättfärdiggör manlig dominans medan det nedvärderar kvinnans mänskliga värdighet. Ett sådant tal reducerar Guds mysterium till en materialiserad metafor av en härskande man där symbolen i sig själv förlorar sin religiösa betydelse och förmåga att hänvisa till den yttersta sanningen. Med andra ord, symbolen blir en idol. Detta skadar och visar en falsk bild av imago Dei eftersom det tydligt står att Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem (1 Mos 1:27).
Sara Forslund, artist och student THS
Läs även Per Kristiansson: ”Gud som mor” är obegripligt
Läs mer Gunnar Asp: Jesus kallade Gud för far – det räcker för mig