Tack, Inga-Lena Tellström, för en skön bekräftelse på att jag inte är ensam om att tycka ljudvolymen i kyrkan är på tok för hög (Dagen 15/5). Jag tror inte att jag är ensam om att ha fått tinnitus där. När doktorn frågade om jag hade varit på rockkonsert och jag sa: "Nej, i kyrkan …!" var hans ansikte ett studium.
De första 15 åren försökte jag få ledning, musiker och ljudtekniker att fatta att hela skallen vibrerade trots öronproppar. I början satt jag i kafeterian tills musik och lovsång var över, men det var bara första steget till att tappa bitar av den gemenskap som är så dyrbar. Jag fick en briefing om allt som hade gjorts för att bli mer lyssnarvänlig.
Det hjälpte inte mig för min hörsel är permanent skjuten i sank. Jag har resignerat och går till kyrkan högst ett par gånger per halvår, för jag vill ju visa att jag fortfarande är medlem. Detta är en stor sorg, som kan tyckas onödig, för på det här sättet tappar jag all kontakt med vänner och den andliga utvecklingen stannar av.
Det är ingen idé att ”shoppa efter andra församlingar” för ljudvolymen där är lika hög eller högre. Dessutom är det ”min” församling som står för de värderingar jag själv har. Jag tackar Gud för min dator och att jag kan följa gudstjänsterna online, och ha ljudet precis så lågt jag själv vill ha det.
Mitt i alltihop, med pandemi och hemförvisning, är det ju tur att jag trivs så bra med mig själv, men jag kan tänka mig att den situation vi nu befinner oss i kan få konsekvenser som inte blir lätta att ta itu med.
Kanske är det en dörr som öppnas för kyrkan? Men då får inte lovsången vara så hög att man inte hör när någon ber. Själv går jag aldrig fram för förbön för ljudvolymen gör att jag inte hör förebedjarens röst och till slut blir dunkandet i huvudet olidligt. Jag har flera gånger fått gå tillbaka till min plats. Jag tror inte att det var så det var tänkt.
Erna Berger-Sundin, Örebro
Läs även Problemet är varken psalm eller lovsång utan den höga volymen
---
Fakta:
15 maj 2020
---
