31 oktober 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Det är dags att beräkna kostnaden för integration

För att åstadkomma integration behövs en genomtänkt plan. Vi behöver våga prata om vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska komma dit. Låt oss ställa frågan till oss själva: Vad är jag själv beredd att ge upp och dela med mig av för att nå dit, skriver Stefan Sundemo.

Sverige behöver stoppa tillflödet av människor som kommer hit för att söka skydd tills vi betalat av vår integrationsskuld. På samma sätt som vi nu under ett antal år ska betala vår vårdskuld. Och våra kyrkor behöver vara med och visa vägen för hur sann integration ska gå till. Men varför har vi så svårt att tala om det? Varför hamnar vi lätt i konflikt och debatt i stället för att fundera över konstruktiva lösningar? För vad är integration och vad är integrationsskuld?

Integration, menar jag, är att människor börjar tala med varandra, förstår varandra och lär känna varandra. I den ordningen. För att kunna tala med varandra behövs ett gemensamt språk. För mig, som bott i Lövgärdet sedan 1978, är det självklart att detta språk är svenska – om alla ska kunna vara med. Så var det också i min stadsdel under 1970- till 1990-talen. Visst fanns det problem redan då, men inte alls i den omfattning vi ser i dag.

För att förstå varandra behövs utöver ett gemensamt språk en referensram där man genom att tala med varandra förstår varifrån den andre kommer, och vilken bakgrund hen har. Hur man växt upp, vilken kultur och vilka grundvärden man har med sig.

Ibland får man höra att det inte finns något svenskt som är unikt och därför anses det av vissa nästan som något fult att våga definiera det. Själv tror jag att vi skulle vinna på att enas om det vi tycker är svenskt, även om mycket kan vara sådant som vi delar med andra länder. Vad som är svenskt handlar inte i första hand om midsommar och sill, och traditioner och värden förändras hela tiden. Det finns dock en unik kombination av värden som de flesta svenskar omfattar. Hit hör grundvärden som handlar om barns och kvinnors rättigheter, jämlikhet, allas människors lika värde och allas rätt till utbildning. Samtidigt handlar det om skyldigheter och solidaritet – också mot dem som är födda och uppvuxna här. Och det handlar om tillit till varandra – inte bara tillit till släkt och vänner.

När det kommer till integration skulle det vara en stor hjälp för oss alla att tala om vad som är unikt svenskt, och vad som behövs för att bli en del av samhället Sverige. Denna definition är viktig både för oss som bott i Sverige i generationer och för nysvenskar.

Integration måste få kosta pengar och vi behöver våga tala om prioriteringar.

—  Stefan Sundemo

För att åstadkomma integration behövs en genomtänkt plan, precis som det behövs en genomtänkt plan för att bereda bostäder, skolor, sjukhus, åldringsvård, trafikplanering, socialtjänst, kriminalvård, polis och domstolar. Planen behöver vara realistisk och ha en tydlig tidsplan. Vi behöver också avsätta tillräckligt med resurser för att genomföra den. Detta ser jag inte i Sverige i dag. Tvärtom är det “fult” att tala om vad som behöver göras och peka på att kostnaden för detta är stor. Den som tar upp frågan riskerar att bli kallad rasist, även i kyrkans värld. Då är det lättare att hänvisa till att “Sverige är ett rikt land” än att våga ta tag i frågor om prioritering. Integration måste få kosta pengar och vi behöver våga tala om prioriteringar. Vi behöver vara beredda att välja hur vi ska fördela resurserna för integration och åldringsvård, skola, sjukvård, personliga assistenter, skattesänkningar, avdrag för räntor på bostadslån med mera.

Genom att inte ta dessa frågor på allvar har Sverige under många år byggt upp en “integrationsskuld”. Jag tror att vi kristna, och våra ledare, skulle kunna ta ledningen genom att peka på brister i planeringen och föreslå ekonomiska reformer som skapar utrymme för de omprioriteringar som krävs. För hur kan vi dela ut pengar som inte finns? Eller förvänta att någon annan (staten?) ska betala? Själv skulle jag gärna se reformer på skatteområdet som kan hjälpa oss att till exempel få ett mer rättvist boende.

Vi inom kyrkan skulle bli mer trovärdiga i integrationsarbetet om vi – parallellt med att staten inför ett tillfälligt stopp för mottagande av ytterligare migranter – gick före genom att fysiskt bosätta oss i något av de bostadsområden som av polisen anses som de mest utsatta i Sverige i dag.

För mig, och för många av oss som flyttade till ett ungt kollektiv i Lövgärdet på 1970- och 1980-talen, har den resa vi gjort genom att bo kvar i 40 år varit omvälvande. När jag ser tillbaka fylls jag av tacksamhet över alla möten med människor som jag annars aldrig skulle ha träffat. Samtidigt fylls jag också av en vånda inför framtiden. De val vi gör i dag kommer att påverka generationer framåt.

Låt oss mötas i ödmjukhet och utan prestige för att våga prata om vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska komma dit. Låt oss ställa frågan till oss själva: Vad är jag själv beredd att ge upp och dela med mig av för att nå dit? Om vi inte är beredda att betala det priset, borde vi anpassa vårt agerande därefter.


Fler artiklar