09 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Ord förändrar inte Guds väsen – däremot ibland vår föreställning av honom

Replik. Det är inte språkets uppgift att kopiera verkligheten, däremot kan det väcka nyfikenhet, skriver Sofia Beckne Wastesson.

"Hur vi kommunicerar med varandra är oändligt viktigt, men inte alltid på det sätt som vi tror – så stark effekt har inte enskilda ord”, skrev språkvetaren Lars Melin i DN tidigare i år (11/1) om den ökande ängsligheten i samhället kring uttryck och benämningar. Också i kyrkorna debatteras språkets dynamik och innehåll. Ord som “Fader” och “Herre” uttrycker något essentiellt om Gud, menar många. Andra tolkar dem metaforiskt. Detta har diskuterats i Dagen, liksom nu i samband med motionen om ny vision i Equmeniakyrkan. Ska den formuleras som att det är mötet med Jesus som förvandlar, eller mötet med Gud som Fader, Son och Ande? “Är Jesus vägen, eller är Jesus i vägen?” frågar sig Lars Gunther retoriskt i sin artikel (2/10), och betonar att församlingar som tydliggör Jesus växer.

Osäkerheten kring ifall det är okej att säga tiggare, invandrare, hen eller funktionsnedsättning – eller “Herre” eller “hon” om Gud – skapar inte goda och frimodiga samtal utan leder snarare till tystnad. Men ord förändrar inget i sig själva. “Herre” bidrar inte automatiskt till att befästa patriarkala uppfattningar och att undvika n-ordet leder inte av sig självt till minskad rasism. Men ord kan förändra vår föreställning om oss själva, om andra och om Gud. Ord kan förstärka både hat och kärlek. Därför är det ibland livsviktigt att ta hänsyn, komma överens om vad vi menar och vilka regler för samtal som är helt nödvändiga i en viss social situation.

Läs tidigare replik: Lars Gunther: Är Jesus vägen eller i vägen?

I Frälsningsarmén, som är den tradition jag själv är formad i, är ledstjärnan att vilja vara pragmatisk och risktagande – alltså motsatsen till ängslig. Detta poängterar den tidigare världsledaren, generalen Shaw Clifton, i boken “Who are these Salvationists?” (1999). Att vara pragmatisk handlar om att ta fasta på hur kommunikationssätt och metoder fungerar i verkligheten. När frågan om dop och nattvard stannade vid teologiska debatter bestämde sig Frälsningsarméns pionjärer för att lägga dessa handlingars utförande på is. De såg också att många av dem som var nya i tron betraktade ceremonierna som magiska ingångar till ett kristet liv, som om dessa ensamma förändrade allt. I dag har rörelsen en bred sakramentssyn: att Gud döper med helig Ande, varje dag, och att du eller jag kan få vara Kristi brutna bröd i världen.

Från och med denna höst lyder Frälsningsarméns vision: “Välkommen hem – livet med Jesus”. Vad var det för fel på den förra, “Jesus till alla?” kanske någon undrar. “Gud och evangeliet förändras inte”, poängterar rörelsens ledare i Stridsropet nr 4, 2020. Men det finns en ny vilja: att vara något gott, snarare än att ha sin identitet i att göra gott. En ännu viktigare skillnad, tänker jag, är att människor inte längre görs till objekt – de som ska ta emot något. Nu görs det tydligare att alla människor är handlande subjekt som får fungera som centrala aktörer i en och samma helhet av vardag och församling.

Det är inte språkets uppgift att kopiera verkligheten. En sådan språksyn bäddar för tron på magi, att det jag säger automatiskt får en viss effekt.

—  Sofia Beckne Wastesson

En liknande slogan finns hos en annan världsvid rörelse, Hillsong Church: “Welcome home.” Orden säger inte Jesus, men pekar på honom i sin kontext, till exempel i de campus, geografiskt spridda fält, som verkar fungera som gudsrikeshem för många.

“Frälsarkransen”, tidigare biskopen Martin Lönnebos armband av pärlor, har fått kritik av frikyrkliga kristna för att tala för indirekt om Jesus. Men då glömmer man allt som sägs och görs tillsammans med armbandet, böcker om pärlornas betydelser, sinnliga naturvandringar och böner.

Det är inte språkets uppgift att kopiera verkligheten. En sådan språksyn bäddar för tron på magi, att det jag säger automatiskt får en viss effekt. Evangeliets betydelse uppstår mitt ibland oss. Vi skapar evangelium. Inte bara genom ord, utan också i ordens omgivande fält, i ett myller av formella strukturer och kroppslig närvaro, lek och liturgi, sånger och böner, församling och vardag. Evangeliet är något levande och verksamt, en performativ (“genomförande”) kraft – men varken ord, kläder, gester eller symboler säger i sig själva allt om helheten.

För mig har talet om treenigheten varit viktigt. När jag i vuxen ålder förstod hur Gud kan vara tre personer fick min tro struktur och form och blev lättare att prata om. Många som kommer till våra kristna gemenskaper i dag behöver få hjälp att reda ut att Jesus är Gud och hur Jesus är Gud. Inget av detta är dolt eller borttaget i Equmeniakyrkans nya förslag: ordet “son” pekar ju på Jesus. En bild med ett kors eller annat som för tanken till Jesus kan förstärka detta.

Vad ska en visionsformulering göra – fungera som en trosbekännelse eller väcka nyfikenhet? Tänk efter och slarva inte med orden. Men en språklig formulering är inte magisk i vad den åstadkommer. Teologen Dietrich Bonhoeffer manade de kristna i sina anteckningar från fängelset under andra världskriget: “Vi får ta risken att säga diskutabla saker, om bara livsviktiga frågor kan väckas på detta sätt.”

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar