27 november 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Är Jesus vägen eller är Jesus i vägen?

De kyrkliga sammanhang som växer är de som har en tydlig förkunnelse om Jesus som vägen till personlig frälsning, skriver Lars Gunther.

I dag har Equmeniakyrkan följande vision: “En kyrka för hela livet – där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen” (min kursivering). Vi har bildats som ett sammangående mellan tre samfund som alla kommer ur folkväckelsen, men vi står inför utmaningar. Medlemssiffrorna minskar och ytterst få församlingar upplever ett kontinuerligt andligt skeende där människor kommer till tro, samtidigt som vi vet att det finns ett stort andligt sökande. Kan det då vara så att det sätt att tala om tron som visionen uttrycker är ett hinder, snarare än en hjälp?


Vid kyrkokonferensen behandlades en motion som kallade visionen “alldeles för snäv” och motiverade det med att Gud “är större än så”. Alternativet som föreslogs var att explicit nämna treenigheten i visionen, inte bara Jesus. Jag menar att detta är en falsk lösning baserad på en felaktig problembeskrivning. Såväl ur evangeliserande som ur teologisk synpunkt.

Vid en snabb blick på alternativen kan de tyckas vara snarlika. Antingen är treenig Gud implicit med när vi nämner Jesus. Han är ju vägen till Fadern (Joh 14:6) och den som utgjuter Anden (Apg 2:33). Alternativt är Jesus med implicit som vägen in i treenighetens gemenskap. Men det är just här jag menar att motionen slirar. När jag läst inte bara vad som föreslås, utan också varför denna förändring skulle vara viktig ser jag en delvis annan teologi om såväl vad personlig gudskontakt är för något som vad treenig Gud är i sig.

Jag såg också en artlikhet mellan motionen och ett uttalande jag läst av Magnus Malm. Enligt Malm är ett tecken (bland flera) på kyrkans inre sekularisering att vi hellre talar om “Gud” än om “Jesus”. Motionen bars upp av ett resonemang där människor ska kunna möta Fadern eller Skaparen utan att Jesus ska behöva nämnas. Att detta skulle vara en alternativ väg till Gud, där Jesus visserligen skulle komma in i bilden senare, men om vi talar tidigt om Jesus skulle det vara ett hinder för processen. Ett liknande resonemang fördes om Anden eller Livgivaren.

Nu visar alla sociologiska undersökningar, all forskning på församlingstillväxt och all kyrkohistoria att det fungerar precis tvärtom. De sammanhang som talar försiktigt om Jesus växer inte utan krymper över tid – om de inte får konstgjord andning i form av ekonomiska och/eller institutionella resurser. Sammanhang där det finns en tydlig förkunnelse av Jesus som vägen till personlig frälsning växer inte alltid, men där det finns tillväxt, där finns sådan förkunnelse. Och sådana sammanhang krymper – i brist på tillväxt – inte lika snabbt. Där de kristna själva är så förtjusta i Jesus att de inte kan låta bli att tala om just Honom, dit dras människor. Där Jesus ställs fram tydligt, där väcks tron.

Här protesterar naturligtvis alla som gav motionen sitt stöd. “Skulle vi vara mindre förtjusta i Jesus?” Låt mig göra klart att jag inte ifrågasätter intentionen bakom förslaget utan dess effekt och dess teologiska förankring. Det som kommuniceras till människor om Jesus Kristus beskrivs som en försvårande faktor för att tala om Gud. Detta är med nödvändighet något annat än den attityd Paulus hade i Korinth: “Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.”

Där de kristna själva är så förtjusta i Jesus att de inte kan låta bli att tala om just Honom, dit dras människor.

—  Lars Gunther

Ett annat försvar som framförts för motionen är att den skulle avse anknytningspunkter: Att en explicit trinitarisk visionsformulering skulle påvisa att vi börjar med människor där de är. Men i så fall hade dess sista led behövt ändras också. Visionen fokuserar på det förvandlande gudsmötet. Den förvandling av mig, dig och världen som Nya testamentet talar om uppstår i det möte med Jesus som resulterar i en personlig tro. Där sker pånyttfödelsen. Där ges Andens gåva. Där blir försoningen en upplevd realitet.

Motionen försvarades också med orden att den skulle göra Gud “större”, men i själva verket är det tvärtom. Den reducerande teologi som beskriver personerna i Gud utifrån en tänkt rollfördelning av hur de verkar i världen – Skapare, Frälsare, Livgivare – är i sig en försnävning. Bibeln klargör att Sonen och Anden skapar tillsammans med Fadern. Och att Anden är livgivare i världen är en tanke som vi karismatiker kan ta till oss, men Anden gör så mycket mer: döper, fyller, utrustar, ingjuter kärlek i våra hjärtan, formar, undervisar, leder, ger profetiska syner, helar de sjuka, med mera.

Inte heller bör vi tala om personerna i Gud som delar av en gudsbild. Fadern, Sonen och Anden är inte främst uppenbarelseformer av Gud gentemot oss människor. Bibeln beskriver ett inomtrinitariskt flöde av kärlek, ära och makt från Fadern till Sonen och från Sonen tillbaka till Fadern. Sonen tar emot Anden från Fadern och ger Anden vidare till oss (Apg 2:33). Guds rike kommer genom att Fadern lägger alla livets fiender under Jesu fötter och när det till sist har skett ger Sonen riket tillbaka till Fadern (1 Kor 15:27-28). Om vi inte talar om hur Gud är treenig i sig själv utan talar om “delar i en gudsbild” så gör vi Gud mindre, inte större.

Fadern, Sonen och Anden är inte tre olika vägar till Gud. Det finns en uttalad rollfördelning dem emellan enligt Nya testamentets entydiga vittnesbörd. Den roll dessa tre emellan vi inte får kompromissa med är att det är Jesus som öppnar vägen till Gud.

Fler artiklar