Palestiniernas rättigheter måste respekteras

Det har nu gått sex år sedan Sverige erkände Palestina som stat. Israels ambassadör påminde om det beslutet i en artikel i dessa spalter (23/10). Han beskriver beslutet som känslomässigt och ett “strategiskt misstag”.

Att den israeliska regeringen reagerade mot erkännandet var förstås ingen nyhet. Ambassadören själv har upprepat den positionen flitigt i en rad artiklar och intervjuer. Intressant i den senaste artikeln är därför inte ståndpunkten utan själva argumenten för ännu ett fördömande.

Skälet till det svenska erkännandet deklarerades tydligt. Så här skrev dåvarande utrikesministern Margot Wallström efter beslutet:

"Genom vårt erkännande ville vi, för det första, ge vårt stöd till de moderata krafterna bland palestinierna, de som ska styra den komplexa palestinska statsbildningen och de som åter måste sätta sig vid förhandlingsbordet när fredsprocessen väcks till liv.

För det andra ville vi underlätta en uppgörelse genom att göra parterna i dessa förhandlingar mindre ojämlika.

För det tredje hoppas vi kunna bidra till mer hopp och framtidstro bland de unga palestinier och israeler som annars riskerar att radikaliseras i tro att det saknas alternativ till våld och status quo."

I sin kommentar om detta beslut berör ambassadören faktiskt inte alls vad som skulle krävas för en lösning av konflikten. Han skriver i stället om regimerna i andra länder i regionen, i första hand Iran, och drar slutsatsen att en palestinsk stat skulle vara “en våldsbejakande, islamistisk diktatur som skulle styras av terroristorganisationer …”.

Den arabiska vårens urspårning och Irans orimliga hotelser mot Israel skulle enligt ambassadören vara skäl att förvägra palestinierna rätten till självbestämmande. Denna märkliga koppling får nu motivera ett förkastande av tvåstatslösningen.

Den politik ambassadören är satt att försvara bryter mot folkrätten, skapar klyftor och föder med stor sannolikhet ännu mer våld.

—  Thomas Hammarberg

Ambassadören talar förstås för sin regering. Denna har också genom annekteringar och ockupation steg för steg underminerat palestiniernas rätt till självbestämmande och visionen om två stater sida vid sida.

Ambassadören hävdar också att Sverige står isolerad i sin hållning till konflikten. Faktum är att en överväldigande majoritet av världens stater står bakom tvåstatslösningen. Det var inte minst det som gjorde att Netanyahus plan att annektera delar av Västbanken mötte så massiv kritik världen över tidigare i år.

Sverige är inte isolerat när det gäller diplomatiska erkännanden av Palestina. När steget togs för sex år sedan hade redan 134 länder gjort ett sådant erkännande. I dag är antalet 138, drygt 70 procent av FN:s medlemmar.

Ambassadören skriver att inga andra länder i Europa skulle ha erkänt Palestina. Faktum är att 15 europeiska länder, förutom Sverige, har gjort det. Bland EU:s medlemsländer hade sex registrerat sitt erkännande innan de blev medlemmar, bland dem Cypern, Malta och stater i central- och östeuropa. Ambassadören menar att de östeuropeiska inte borde räknas, men faktum är att inget av de länderna har dragit tillbaka sitt erkännande efter anslutningen till EU.

Det är däremot sant att flera av de andra EU-staterna har avvaktat. Några har deklarerat att de är beredda att erkänna Palestina när tvåstatslösningen har etablerats eller åtminstone är på gång.

Samtidigt har flera parlamentariska församlingar i denna del av Europa krävt att deras regering ska ta steget att erkänna Palestina, däribland parlamenten i Frankrike, Spanien, Portugal, Irland och Island.

Sådana beslut är kanske – för att använda ambassadörens ord – känslomässiga. Men känslan handlar om en djup och välbefogad oro för både israelers och palestiniers framtid. Den politik ambassadören är satt att försvara bryter mot folkrätten, skapar klyftor och föder med stor sannolikhet ännu mer våld.

[ Ilan Ben-Dov: Sverige gjorde fel som erkände palestinsk stat ]