Den 23 oktober publicerade Dagen en debattartikel signerad Israels ambassadör i Sverige, i vilken han uttryckte att den svenska regeringens beslut att erkänna en palestinsk stat den 30 oktober 2014 var ett “strategiskt misstag av allvarligaste slag”. Som före detta israelisk diplomat kändes det olustigt att läsa hur den israeliska ambassadören sökte mästra Sveriges demokratiskt valda regering när det kommer till Palestinafrågan. Ambassadör Ben-Dov valde också att ignorera det faktum att Israel just nu normaliserar relationerna med tre arabländer, alla medlemmar i Arabförbundet, som samtliga erkänt den palestinska staten.
Liksom Thomas Hammarberg skrev i sin replik på Ilan Ben-Dovs artikel vill jag framhålla att Sveriges utrikesminister vid tiden, Margot Wallström, motiverade beslutet att erkänna Palestina med att det var “ett viktigt steg som bekräftar palestiniernas rätt till självbestämmande” och uttryckte en förhoppning om att andra skulle följa efter.
Sverige visade på starkt ledarskap i sitt erkännande av denna rätt.
— Ilan Baruch
Förverkligandet av denna palestiniernas rätt till självbestämmande erkänns av en stor majoritet av FN:s medlemsländer, men inte av Israel och Trumpadministrationen. Denna rätt har felaktigt kommit att bli till något som palestinierna ska förtjäna genom att först uppfylla Israels önskemål i ett fredsavtal. Men svenskarna bör känna till följande: Israel har, med stöd av USA, ända sedan Osloprocessens början för 27 år sedan vägrat gå med på det palestinska kravet att explicit nämna begreppet “tvåstatslösning” som underlag och villkor i förhandlingar. På så sätt har Israel fått vetorätt i frågan om en palestinsk stat. Rätten till självbestämmande genom upprättandet av en suverän palestinsk stat borde i stället betraktas som okränkbar. Sverige visade på starkt ledarskap i sitt erkännande av denna rätt.
Historien visar att hållbara fredsavtal kräver förhandlingar mellan likar. Den nuvarande ojämlikheten mellan Israel och palestinierna är så stor att den i sig utgör ett hinder för seriösa fredsansträngningar. I ljuset av detta var det principfasta svenska beslutet att erkänna Palestina med förhoppningen om att andra skulle följa efter, ett försök att få till stånd den jämlikhet, om så bara symbolisk, som ett framgångsrikt fredsarbete kräver.
Läs tidigare inlägg: Ilan Ben-Dov: Sverige gjorde fel som erkände en palestinsk stat
Under det senaste decenniet har Israel styrts av en av de mest nationalistiska regeringskoalitionerna någonsin, med expansionistiska ambitioner och helt i avsaknad av tolerans för idén om en palestinsk stat vid sidan om Israel. Bosättarprojektet har fortsatt obehindrat. Genom detta har Israel avsiktligen låtit förändra förhållandena på marken i sådan utsträckning att det underminerar framtida fredsförhandlingar.
Den Netanyahuledda regeringen proklamerade att i juli 2020 skulle Israel de jure annektera Västbanken, helt i strid med alla relevanta säkerhetsrådsresolutioner och folkrätt. Resolution 2334 (December 2016) “upprepar visionen om en region där två demokratiska stater, Israel och Palestina, lever fredligt sida vid sida med säkra och erkända gränser […] understryker att det inte kommer erkänna några förändringar av linjerna av den 4 juni 1967, Jerusalem inkluderat, annat än de som erkänns av parterna i förhandlingar”. Det är tydligt att Israel bryter mot denna säkerhetsrådsresolution.
Tack vare det internationella trycket, inklusive från Sverige, fick annekteringsplanerna läggas på hyllan. Genom detta visade Israel att diplomatin spelar en viktig roll och att det internationella samfundet kan få till stånd det tryck i frågan som krävs för att minska gapet mellan Israel och palestinierna samt uppmana båda parter att återuppta fredsförhandlingar för en tvåstatslösning. Europeiska erkännanden av Palestina som föregår en omstart av fredsprocessen kan i hög utsträckning bidra till framgångsrika fredsförhandlingar mellan jämlikar.
Läs tidigare inlägg: Thomas Hammarberg: Palestiniernas rättigheter måste respekteras