I Israel har myndigheternas kampanj för att erbjuda vaccin för landets medborgare varit mycket framgångsrik. Den har med fog setts med viss avundsjuka från andra länder.
Men bortom berömmet har också allvarliga frågor rests – om situationen för den palestinska befolkningen i det av Israel ockuperade och kontrollerade Västbanken och Gaza. För dem erbjöds inte vaccinering. På Västbanken blev denna åtskillnad mycket tydlig: De judiska bosättarna erbjöds vaccin, men inte den palestinska befolkningen i samma områden.
Detta kritiserades av Human Rights Watch, Amnesty International, Rabbiner för mänskliga rättigheter och en rad andra serösa organisationer som verkar för folkrätt. Världshälsoorganisationen WHO, Högkommissarien för mänskliga rättigheter och FN:s särskilda ombud för fred i Mellanöstern begärde att den israeliska regeringen ändrar hållning. Det argument som framfördes från israelisk sida var att det så kallade Osloavtalet inte medgav en annan politik.
Detta är förstås nonsens. Detta avtal som antogs för 27 år sedan har förfallit. Det skulle till alla delar förverkligas under en femårsperiod. Under den perioden skulle Israel successivt dra tillbaka sina trupper från ockuperat område. Som bekant skedde inte detta. Väsentliga delar av avtalet har lagts på is eller direkt underminerats.
Det förefaller något egendomligt att den israeliska regeringen mot den bakgrunden hänvisar till just den överenskommelsen. Det är förvånande också för dem som kommer ihåg att nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu vid den tiden trädde fram som direkt motståndare till Osloavtalet.
Vad som är folkrättsligt relevant är däremot den fjärde Genèvekonventionen med föreskrifter om ansvaret för en ockupationsmakt. Den konventionen innebär att ockupanten inte kan undkomma ett ansvar i situationer av det slag som nu gäller till följd av pandemin på Västbanken och i Gaza.
Det ansvaret kvarstår även om den palestinska myndigheten i Ramallah försökt få fram vaccin från andra källor, bland annat från Moskva.
[ Palestina vägrade ta emot coronahjälp när den kom via Israel ]
Det har inte saknats röster i Israel som insett behovet av att ändra hållning. En ytterligare spridning av viruset bland palestinierna är också ett hot mot israeliska medborgare i grannskapet. Det har sannolikt bidragit till att regeringen nu rapporteras ha beslutat att tilldela palestinier bland vårdpersonalen på Västbanken vaccin för 5 000 injektioner. Det är förstås välkommet även om det bara når en bråkdel av befolkningen. Inget är sagt om befolkningen i Gaza.
Med detta sagt kan jag inte undvika att kommentera Lars Adaktussons artikel i denna tidning nyligen. Han börjar med ett angrepp på ett inslag i Dagens eko som han stämplar som “försåtligt”.
Jag har tagit del av inslaget som gjordes av Cecilia Uddén och handlade om just frågan om vaccinerna. Alla fakta stämmer och hela inslaget är mycket sakligt. Vad Adaktusson reagerar mot är att en känd palestinsk läkare, Mustafa Barghouti, får komma till tals om sin reaktion på bristen på vaccin. Han – inte Uddén – kallar detta “medicinsk apartheid”. I reportaget ingår också att den israeliske hälsovårdsministern får ge sin bild i frågan.
Adaktussons låter detta inslag bli utgångspunkt för en lägre redogörelse för fruktansvärda antisemitiska tendenser i samhället. Som om det skulle finns anknytning mellan ekoinslaget och svårartad antisemitism.
Vad som verkar ha triggat denna märkliga reaktion var tron att denne Barghouti var en person som sitter fängslad på livstid i Israel. Adaktusson menade att det var en total skandal att en sådan person fått komma till tals i Sveriges Radio. Nu var det faktiskt en helt annan person som nämndes i Dagens eko.
Detta var naturligtvis pinsamt för Adaktusson som måste skriva om sin artikel. Men även i den nya versionen försökte han smutskasta Mustafa Barghouti, och det med bristande fakta. Jag råkar känna Mustafa inte minst genom hans arbete för barnens rättigheter. Jag ser det ärekränkande personangreppet på honom som ett pinsamt bottenmärke.
Adaktussons artikel blev en påminnelse om hur viktigt det faktiskt är att vi försöker vara sakliga i samtalet om konflikten Israel-Palestina. Det är verkligen dags att tona ned den ensidiga, okunniga propagandan.
[ Adaktusson: Min kritik mot SR:s rapportering var berättigad ]
