28 februari 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kyrkan behöver inspirera till globalt engagemang

I stället för att anpassa sig efter världens nationalistiska vindar behöver kyrkan inspirera samhället att tänka mer globalt, generöst och hållbart, skriver Micael Grenholm och Johannes Widlund.

Just nu pågår en av de största humanitära kriserna i modern tid. Coronaviruset och dess ekonomiska följder har ökat mängden extremt fattiga – människor som lever på mindre än ofattbara 20 kronor om dagen – med 120 miljoner enligt Världsbanken. World Food Programme, som vann Nobels fredspris i år, larmar om att antalet människor som lider av livsmedelsbrist har dubblerats. Detta leder till över 20 000 dödsfall varje dag.

Internationella valutafonden har sagt att utvecklingsländer behöver spendera åtminstone 2,5 biljoner dollar för att få bukt med pandemins konsekvenser. Från de rika OECD-länderna får de en sextondel av det i bistånd: 150 miljarder. Det ska jämföras med de elva biljoner dollar som rika länder har spenderat på krispaket för sina egna ekonomier: En hundra gånger så stor summa som världens fattiga länder får.

Det kan också jämföras med de fyra biljoner dollar som världens miljardärer kammade hem i vinst under 2020. Enbart det som de tio rikaste männen i världen tjänade på pandemin räcker för att finansiera vaccinering av hela världens befolkning.

I Bibeln läser vi om en egoistisk rik man som levde i lyx och vägrade släppa in den döende Lasarus i sitt hem (Luk 16:19–31). Samma fenomen har fått enorma proportioner i vår tid när de länder som är allra rikast också är de som skriker högst om att prioritera sig själva, stänga sina gränser och minska sitt bistånd.

Trots att främst fattiga människor drabbas av klimatkrisen har de bidragit minst till den.

—  Micael Grenholm och Johannes Widlund

Detta lär bara bli värre med tiden. Enligt en färsk rapport från National Bureau of Economic Research kan så många som åtta miljoner människor dö årligen på grund av klimatrelaterade orsaker vid nästa sekelskifte – de flesta av dem i utvecklingsländer. FN räknar med att antalet flyktingar i världen kommer mångdubblas på grund av klimatförändringarna.

Trots att främst fattiga människor drabbas av klimatkrisen har de bidragit minst till den. Enligt en rapport från Oxfam har världens rikaste tio procent släppt ut lika mycket växthusgaser som resten av världsbefolkningen sedan 1990, och den allra rikaste procenten har släppt ut dubbelt så mycket som den fattigaste halvan av världsbefolkningen. Rapportförfattaren Tim Gore kommenterade detta med orden: “Överkonsumtionen från en rik minoritet ger bränsle åt klimatkrisen, men det är fattiga och unga människor som betalar priset.”

Som Paulus uttryckte det två millennier tidigare: “De som vill bli rika råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär som störtar människor i fördärv och undergång. Kärlek till pengar är en rot till allt ont” (1 Tim 6:9–10).

För kristna får allt detta en extra tung dimension när vi betänker att väldigt många av dem som dör av fattigdoms- och klimatrelaterade orsaker aldrig har hört evangeliet. Missionsorganisationen Joshua Project har kommit fram till att det finns över 7 000 folkgrupper som är onådda med evangeliet – samtliga i utvecklingsländer. Jesu uppmaning att göra alla folk till lärjungar är fortfarande ouppfyllt.

Allt detta visar oss hur viktigt det är med globalt engagemang. Det har länge varit en självklarhet, inte minst i de svenska väckelserörelserna som har haft ett stort engagemang på missionsfältet. Men i dag är missionsaktiviteten låg, samtidigt som vi ser ett växande motstånd mot globala initiativ i kristna kretsar.

Internationella projekt för fattigdomsbekämpning och hållbarhet såsom FN:s Agenda 2030 utmålas allt oftare som en förberedelse för en antikristlig världsdiktatur, trots att det inte finns några bevis för det. Auktoritära och nationalistiska politiker som stänger gränserna, minskar biståndet och ignorerar klimatet har fått ett ökat stöd från kristna de senaste åren. Man påpekar hur bra det är att de inte är “globalister” – ett begrepp hämtat från den nynazistiska miljön som ursprungligen syftade på judar men som nu används om nästan vem som helst som förespråkar internationellt samarbete och medmänsklighet över nationsgränser.

Hur ska vi kunna älska vår nästa som oss själva, om vi isolerar oss från omvärlden?

—  Micael Grenholm och Johannes Widlund

Men den kristna kyrkan är ofrånkomligen en global gemenskap. Visst finns det globala initiativ som är problematiska eller rent av farliga, men det blir alltför svartvitt att utmåla allt internationellt samarbete som antikristligt. Hur ska vi kunna genomföra missionsbefallningen, hur ska vi kunna älska vår nästa som oss själva, om vi isolerar oss från omvärlden och lämnar världens fattiga och flyende åt sitt eget öde?

Pingstmiraklet i Apostlagärningarnas andra kapitel signalerar tydligt att Gud har omsorg om alla människor. Paulus skriver att vi inte bara ska se till vårt “eget bästa utan också till andras” (Fil 2:4), och han förespråkade ekonomisk jämlikhet och rättvisa var vi än befinner oss (2 Kor 8:13–15).

I stället för att anpassa oss efter världens nationalistiska vindar behöver vi som kyrka inspirera det övriga samhället att tänka mer globalt, generöst och hållbart. Gör vi det kan vi bidra till att miljontals liv räddas.

Fler artiklar från Debatt