14 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Själavård prioriteras inte i kyrkan trots enorma behov

Det finns ett större behov av själavårdare än någonsin. Men kyrkan tar inte uppdraget på tillräckligt stort allvar och sekretessen respekteras inte alltid, skriver Caroline Lekardal.

Den psykiska ohälsan ökar i vårt land och kommer allt närmare oss. De flesta har nog någon släkting eller god vän som är drabbad. Det finns hur mycket statistik som helst att peka på, men jag vill fokusera på kyrkans möjligheter och utmaningar i detta. Eller kanske skulle jag säga: Kyrkans frånvaro i detta. Men denna fråga går inte att blunda för. Det som finns i samhället kommer även in i kyrkan. Ingen går säker för psykisk ohälsa.

För något år sedan satt jag ner med en före detta chefsläkare på ett av de stora sjukhusen i Stockholm. Han berättade att det väller in patienter med ångestsjukdomar i Sverige och en stor målgrupp just nu är unga män mellan 17 och 25 år. “Vi läkare vet inte vad vi ska göra åt det”, sa han. Jag tänkte för mig själv att jag vet vad det beror på: Det finns ett mörker som slår mot unga killar bland annat för att de är vår framtid. Mörkret vill slå ut generationer.

När jag frågar om det finns någon kyrka där de kan få hjälp på hemmaplan är ofta svaret nej.

—  Caroline Lekardal

Men var är kyrkorna? Var är själavårdarna? Jag har själavårdat människor i tjugotvå år i sex kyrkor. Jag har mött människor i alla åldrar och både män och kvinnor. I dag när människor kontaktar mig från Norge och från runt om i hela Sverige för att få hjälp att hitta själavård är det inte lätt att peka ut var själavården finns. För det har genom åren visat sig att respekten för människor som behöver hjälp har brustit på många platser. När jag frågar om det finns någon kyrka där de kan få hjälp på hemmaplan är ofta svaret nej. Det får mitt hjärta att brista.

Bibeln talar om att de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändigast. Och när man är i kris känner man sig väldigt svag. Det är precis då man behöver hjälp som allra mest. Men i dag är det så bråttom med andra verksamheter i våra kyrkor att man på många ställen struntar i att se till att den här målgruppen får hjälp.

Dessutom skämtas och raljeras det om själavården i kyrkan. Hur många gånger har jag inte suttit i bänken och hört predikanter säga “gå till själavården om du behöver lite kärlek”. Eller att själavård är helt onödigt. Jag har tagit emot konfidenter som berättat att deras egen kyrka, när de sökt hjälp, sagt att “allt sådant är under blodet. Själavård sysslar inte vi med här, du får gå någon annanstans”. Skulle Jesus ha sagt så? Nej, han böjde sig ner till varje människa. Det är vår uppgift också.

Strunta inte i själavården. Den tid vi lever i har inte råd med det.

—  Caroline Lekardal

Ett annat problem är att människor har upplevt sig utlämnade och att sekretessen inte har respekterats. Här har alla kyrkor ett ansvar. Vi behöver tala om de svåra frågorna och våga sitta ned som församlingsledningar och ta upp hur vi ser på själavård och sekretess. Om du som pastor eller föreståndare upplever att du inte har tillräcklig kunskap att själavårda människor, se då till att tillsätta personer som har den kallelsen och respektera dem. Men strunta inte i själavården. Den tid vi lever i har inte råd med det.

Kyrkan har straffspark! Vi har världens bästa budskap: Jesus Kristus. Hela Bibeln är full av själavård, berättelser om hur Jesus hjälpte människor. Till dig som har kallelsen till själavård på ditt hjärta vill jag säga: Du behövs! Du är en oerhört viktig pusselbit i vår tid. Just nu är vi i kyrkans värld i ett större behov av omsorgsmänniskor och själavårdare än någonsin. Enligt Socialstyrelsen går 40 procent av alla sjukskrivningar att relatera till psykisk ohälsa.

Jag hoppas att det om ett år kommer finnas fler själavårdare i vårt land. Människor som kan hjälpa någon, som minskar kön med en person i taget. Som tar Jesus budskap på allvar. Han säger: Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

Fler artiklar från Debatt