03 augusti 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Samtalet om kristnas syn på Muhammed behöver fördjupas

Replik. Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare borde han vara i någon mening relevant också för kristna, skriver Jakob Wirén.

Det är glädjande att en bok om religionsdialog får uppmärksamhet, både i intervju och ledartext (Dagen 16/3). Jag önskar dock att Fredrik Wenell hade gett sig tid att bläddra igenom boken som intervjun handlar om. Då skulle han se att de invändningar han på ledarplats reser i skarp polemik mot en kort intervju (vars inriktning, urval och ram Dagen själva satt upp) behandlas där – i boken alltså. Det hade också blivit tydligt att de anspråk jag gör inte fångas av sensationslystna rubriker som “Teolog lanserar Muhammed som kristen profet”. *

Jag tror inte att vi hade varit överens om allt, men ett samtal som svensk kristenhet behöver föra hade inte kunnat avfärdas lika enkelt. Religionsteologi rör frågor som kommer nära den egna identiteten och är utmanande. Vi är alla betjänta av något bättre än en vulgärversion av samtal om islam och Muhammed.

I det klassiska 1300-talseposet Den gudomliga komedin placeras profeten Muhammed tillsammans med bedragare och förrädare i en av helvetets lägsta nivåer. I Dantes närgångna beskrivning är Muhammeds kropp uppskuren från ljumske till haka, en bestraffning som gav uttryck för Muhammeds låga ställning i den kristna världen.

Att kristna varken kan erkänna honom som profet i muslimsk bemärkelse eller förvandla honom till en kristen profet är självklart.

—  Jakob Wirén

Det har funnits – och finns – teologiska skäl för kristna att misskreditera Muhammed. För många var det obegripligt hur någon med framgång kunde vittna om den ende Guden efter Jesus. Som den skotske prästen och islamologen William Montgomery Watt konstaterar:

“Ingen av historiens stora gestalter är så illa omtyckt i väst som Muhammed. Västerländska författare har mestadels varit benägna att tro det värsta om Muhammed och närhelst en motbjudande tolkning av en händelse varit möjlig har den accepterats som ett faktum.”

Religionsmöten handlar om erkännande och förståelse, om att odla goda relationer och stå upp för varandras plats i samhället. Den här – ska vi säga politiska – dimensionen är ofrånkomlig. Samtidigt behövs också en teologisk dimension som handlar om att ge plats för varandra på ett annat plan. Kyrkans mörka historia av ersättningsteologi gentemot judisk tradition visar att våra teologiska föreställningar spelar roll.

Med andra ord, som troende har vi ett ansvar inte bara för hur vi behandlar varandra på ett mellanmänskligt plan, men också för hur vi förkunnar och teologiskt reflekterar om varandra. Det här är inte bara en fråga om kristnas förhållande till islam, utan ett ömsesidigt ansvar för varje troende.

Det är kontraproduktivt om det viktiga samtalet om islam fastnar i en ja- och nejfråga om Muhammeds profetskap, förstärkt av klickvänliga rubriker och nyhetsvinklar. Muhammed liknar de gammaltestamentliga profeterna i det att han enträget bär vittnesbörd om Guds barmhärtighet och om att Gud är en. Men att kristna varken kan erkänna honom som profet i muslimsk bemärkelse eller förvandla honom till en kristen profet är självklart. Som jag skriver i min bok Att ge plats för den andre? Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet (Verbum 2021) är den springande punkten inte huruvida den i kristen tradition öppet hållna termen profet är applicerbar på Muhammed, utan den ärliga reflektionen över den viktigaste personen för många av världens 1.8 miljarder muslimer.

Till denna bidrar kyrkoherde Karl-Henrik Wallerstein i en sympatisk och teologiskt förankrad reflektion (18/3). Han föreslår att Muhammed är en heretiker eftersom han förnekar treenighetsläran. Ett sådant kriterium skulle i och för sig göra de flesta av bibelns profeter till heretiker, men Wallerstein betonar samtidigt det nära släktskapet med islam.

Jag ser åtminstone tre skäl för varför ett kristet samtal om islam och Muhammed behöver fortsätta.

För det första: Kristen tradition har ett historiskt bagage av nidbilder att göra upp med. En del av detta är teologiskt drivet och behöver därför bearbetas teologiskt. I ljuset av situationen i Europa i dag, där det offentliga samtalet om islam ofta förgiftas av extremism och hat, blir det än viktigare att ha en välinformerad och genomtänkt uppfattning. I en sådan situation är inte den artiga tystnaden en tillräcklig hållning.

Skillnaderna när det gäller treenighetsläran är uppenbar – men faktum är att den läran inte motsäger enheten i Guds väsen.

—  Jakob Wirén

För det andra: Det här är något som muslimer ibland efterfrågar. I intervjuer som jag har gjort med muslimska företrädare i religionsdialog lyfts frågan om kristnas förhållningssätt till profeten Muhammed. Det är kanske inte dialogens första fråga och inte heller den mest avgörande, men den är likväl inte oviktig.

För det tredje: Om Muhammeds vittnesbörd gäller den Gud som kristna talar om som himmelens och jordens skapare, ja då borde han vara i någon mening relevant också för kristna. Frågan kräver mer utrymme – skillnaderna när det gäller treenighetsläran är uppenbar – men faktum är att den läran inte motsäger enheten i Guds väsen. Kort sagt: Kristna förnekar detsamma som muslimer förnekar (nämligen att det finns andra gudar vid sidan av Gud) och kristna bejakar detsamma som muslimer bejakar (nämligen att Gud är en).

För kristna är grunden för detta samtal tron på den uppståndne Kristus och det exempel på barmhärtighet och kärlek han ger. Det är också i denna tro som jag skrivit boken.

* Dagens rubriksättning på förstasidan 16 mars i papperstidningen blev olycklig, vilket Dagen skrivit en rättelse om i tidningen. Rubriken på Fredrik Wenells ledartext är också redigerad.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar