Naturligt att dela upp människor i “vi och dom”

I Dagen den 11/3 replikerar Hanna Cajdert på vår artikel med rubriken “Hetsen mot män kanske är nödvändig?” (3/11). Hon pekar på att polariseringen mellan män och kvinnor är skadlig och fel på flera sätt. Hon menar vidare att vår inställning i frågan är resignerad.

I båda dessa delar kan vi gärna ge Hanna Cajdert vårt instämmande. Utpekande eller sämre behandling av grupper är något som sliter isär samhällsgemenskapen. Ur ett politiskt perspektiv borde det därför vara angeläget att motarbeta dessa tendenser.

Vår poäng är emellertid att den analysen inte räcker. Dessutom får den debatten att fastna på ett olyckligt sätt.

[ “Kristendomen revolutionerade synen på kvinnan” ]

För att komma framåt kan vi inte alltid agera enligt modellen: problem – omedelbar politisk åtgärd. Om vi i stället fokuserar på problemet och försöker bli överens om hur verkligheten runt det ser ut, kan vi därefter gemensamt ta nästa steg. I dag pågår debatten om könsförtryck på två helt olika plan.

När män anklagas för olika samhällsproblem och det “manliga” ofta definieras som något negativt kan det uppfattas som en orättvis behandling. Men, som vi skrev i första artikeln, det bygger i så fall på att argumentationen om “manligheten som problematisk” är ett försök att lösa sakfrågan, alltså samhällseffekterna av mäns agerande. Om anklagelsen snarare syftar till att peka ut gruppen som en fiende, oavsett om det skulle lösa sakfrågan eller ej, kommer frågan i ett annat ljus.

Nästa fråga blir då om detta verkligen är bra? Nej, det är såklart inte bra med fiendskap och vi bör alltid försöka dämpa konflikter. Däremot är diskussion och debatt i sig helt ofarligt. En slutsats kan därför vara att vi bör ha någon form av skyddsvallar för att förhindra att konflikter i ord spiller över i fientliga handlingar. Det är nämligen då de verkliga skadorna uppstår.

Klarar vi av att inse att det finns en drift inom oss att skapa ett “vi och dom”, att peka ut andra grupper som fiender?

—  Daniel Claesson och Robert Pikas

För att ta ett hypotetiskt exempel: Det är skillnad på att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän, en grov anklagelse, och att av det skälet förbjuda män att arbeta i svenska skolor, vilket skulle kunna vara ett politiskt svar på detta problem. Det senare utgör en diskriminerande handling och bör därför inte vara tillåtet.

Vad det kokar ner till är vår förmåga att hantera hur vi själva är som människor. Klarar vi av att inse att det finns en drift inom oss att skapa ett “vi och dom”, att peka ut andra grupper som fiender? Och vilka verktyg har vi för att förhindra att detta mänskliga beteende leder till att samhället går sönder eller i värsta fall urartar i krig mellan grupper?

[ Läs tidigare inlägg | Hanna Cajdert: Att göra män till syndabockar löser inga problem ]

Att diskutera öppet runt dessa frågor är det enda sättet att komma fram till hur verkligheten ser ut. När vi är överens om hur verkligheten ser ut kan vi därefter börja diskutera vilka politiska åtgärder som skulle kunna behövas. I den politiska debatten finns en tendens att så fort ett problem beskrivs ska det omedelbart åtgärdas. Som ett “tomrum” som måste fyllas för att samhällskroppen ska vara hel. Det kan ibland vara bättre att i stället ta ett steg tillbaka och gemensamt betrakta situationen.

Det tror vi är en väg framåt, men om vi har rätt är osäkert. Någonstans måste vi ändå börja.

[ Läs tidigare inlägg | Daniel Claesson och Robert Pikas: Hetsen mot män kanske är nödvändig? ]