13 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Kärnfamiljsnormen är ingen norm att längta bort ifrån

Slutreplik. Livet i familjen lär mig ständigt att ge ut och ta emot, att det inte är något negativt att vara beroende. Individualismen är lika mycket gåva som frestelse, skriver Anna Sophia Bonde.

För en tid sedan mejlade mig en exeget som ville förmedla en iakttagelse han gjort kring något jag skrivit. Det han lagt märke till var inget jag avsett eller tänkt men när jag läste om min text blev jag tacksam för det han uppmärksammat. Jag kom att tänka på den händelsen när jag läste Sarah Grenholms svar till min artikel. Jag kan förstås inte kräva, men jag kan önska att hon hade kunnat ta emot min iakttagelse utan att genast tycka att jag har förolämpat henne.

Om man vet var man står och själv har frid i sitt samvete så tror jag inte att man behöver känna sig hotad av att en något äldre kvinna tycker lite annorlunda än man själv.

Att Grenholm vill berätta om sin upplevda kallelse att leva som barnlös, utan att någon ska komma och påstå att hon därmed är omogen, kan jag förstå. Men även om hon inte är ute efter att bilda skola så finns det en ställföreträdande tanke i det hon säger: Hon gör det inte bara för sig själv utan för att ge röst åt andra som tänker likadant.

Andra får bedöma huruvida Emma Audas, som replikerade på min text 31/3, och Sarah Grenholms antydan att jag är snål vad gäller Grenholms livsval beror på en svaghet i min text eller om det faktiskt är så att de vill mejsla fram en bild av mig som trist moralist. Om mitt ärende varit att underkänna Grenholms efterföljelse hade jag väl knappast skrivit att jag högaktar hennes och makens Jesusnära liv. Det var inte bara någon floskel jag drog till med för att mildra en besk förmaning utan något jag menade. Jag var inte ute efter att spekulera kring Grenholms motiv.

Ämnet är inte okontroversiellt och bör inte heller vara det.

—  Anna Sophia Bonde

Orsaken till att jag tog till orda har för det första med Grenholms position att göra; hon är en förebild för många, en ledare som når ut. Grenholm skriver att vi inte lever “i en kultur där sådana beslut betraktas som privata och okontroversiella”. Jag håller med. Ämnet är inte okontroversiellt och bör inte heller vara det. Och det är därför det bli debatt. Men om något är smärtsamt viktigt för en så kanske det är bättre att, som Maria, bevara det i sitt hjärta.

Mitt andra skäl för att yttra mig har med tidsandan att göra, vari detta budskap förmedlas. Grenholm och Audas verkar tycka att jag företräder en norm som, åtminstone i vissa avseenden, är potentiellt förtryckande. Det är en praktisk position att inta; folk har alltid sympati med den som är underdog. Jag har, för min del, inte något emot att förknippas med en sådan norm men är inte så säker på att det jag menar med norm längre är norm. Tvärtom är det i många sammanhang, även kyrkliga, som jag själv känner mig rätt queer. Det är till exempel inte självklart att kristna människor tycker det vore angeläget att få ner aborttalen i vårt land eller självklart är emot införandet av dödshjälp.

Jag ville varna för den individualistiska tendens som jag tycker mig se i Grenholms resonemang. Snarare än att vara “modigt” passar ju dess budskap utmärkt väl in i den kultur som inte sällan tar avstånd från tidigare generationers sätt att leva. Och det passar väl in i den konsumistiska livsstil som präglar denna tid. Individualismen är lika mycket gåva som frestelse.

Är det så att Audas föredrar en könsneutral människa framför gamla vanliga syndiga män och kvinnor? Jag tror inte att det är vad som kommer att rädda oss från “begränsande normer”. Människan är inte fri och kommer heller aldrig att vara det. I bästa fall förstår hon att det är något gott: Att behöva och att bli behövd.

Är inte det också tidstypiskt, att vi vill omdefiniera det gamla? Men tänk om det gamla är gott nog?

—  Anna Sophia Bonde

Inte heller tror jag att det globala perspektivet är lösningen, alltså att frivillig barnlöshet skulle frigöra från det borgerliga navelskådande som annars sägs stå traditionella familjer till buds. Tvärtemot att vara en motsättning (familj – utgivande liv) så lär mig livet i familjen ständigt att ge ut och ta emot, att det inte är något negativt att vara beroende. Ja, man skulle kunna säga att familjeliv är en form av Kristusefterföljelse. Att det skulle vara den enda eller att äktenskapet i sig ger frälsning är det vad jag vet dock ingen som hävdar.

Jag tror för övrigt att Audas blandar ihop fornkyrkans råd till celibatärer med sina egna önskningar kring vad ett äktenskap skulle kunna vara. Är inte det också tidstypiskt, att vi vill omdefiniera det gamla? Men tänk om det gamla är gott nog? Att tekniken möjliggör för oss att välja om vi ska ha barn eller hur många är en välsignelse med stora potentiella baksidor är uppenbart. Den “befrielse” jag uppfattar att Audas vill se – från kärnfamiljsnormen, från reproduktionen – är uttryck för en kamp som kanske låter som evangelium men som jag inte tror är det. Oavsett hur många friheter människan erövrar så kommer hon aldrig att bli nöjd.

Det är lönlöst att argumentera om att jag är tacksam och glad för den kärnfamiljsnorm som Grenholm och även Audas finner så problematisk. Jag tror däremot vi är ense om att det är en bra sak med denna tid att vi får komma till olika slutsatser och dessutom vara offentliga med dem. Ingen av oss kan däremot kräva att inte bli motsagd.

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar