När jag ställde upp på att intervjuas i Dagen om att jag inte vill bli mamma räknade jag med att det skulle orsaka mycket debatt och diskussion. Vi lever inte i en kultur där sådana beslut betraktas som privata och okontroversiella – därför har nu Anna Sophia Bonde inlett en debatt om föräldraskap och efterföljelse (Dagen 25/3). Bondes text belyser mycket av det som gjorde att jag ställde upp på att intervjuas från början. Jag har träffat många som henne som, i all välmening och i god ton, ifrågasätter mitt beslut.
Problemet med Bondes text är att jag framställs som det varnande exemplet på någon som inte vill följa Guds vilja i allt. Detta för att jag sa “Målet med ett kristet liv är inte att gifta sig och få barn – målet är att vi ska lära känna Gud och sträva efter att bli lika honom”, något Bonde beskriver som orimligt eftersom vi behöver vara öppna för att Guds vilja inte är samma som min.
[ Pastorn Sarah Grenholm: Därför vill jag inte bli mamma ]
Jag vet mycket väl att Jesus ibland leder in oss på vägar som vi till en början inte är öppna för. Jag ville exempelvis inte heller gifta mig. Sedan fick jag flera oberoende profetiska tilltal om att Gud hade en partner till mig, något som provocerade mig djupt till en början. Under flera års tid omformade Gud min vilja efter att jag lagt all min ovilja på altaret. I dag är jag gift.
Gud är en personlig Gud och inte mekanisk i det att utfallet alltid blir detsamma.
— Sarah Grenholm
Men det stora när vi lägger områden av våra liv på altaret är att vi aldrig kan veta exakt vad som händer härnäst. Gud är en personlig Gud och inte mekanisk i det att utfallet alltid blir detsamma. Bibeln hävdar aldrig att varje kvinna som någonsin levat behöver skaffa barn.
Bondes text utgår ifrån att min vilja (eller ovilja) aldrig lagts där på altaret. Men tro mig, min vilja att inte ha barn har legat där oräkneliga gånger. Den processen tvångsstartas ibland av välvilliga människor som likt Bonde oroar sig för att jag går emot Guds vilja. Den läggs dit, ibland med skakande händer och ett förkrossat hjärta som vill göra vad som helst för att följa Honom. Även när det innebär att leva på ett sätt jag verkligen inte ville. Det som hänt varje gång är att Gud sträckt ut sin lugnande hand och påmint mig om att Han är god.
[ Läs tidigare inlägg | Anna Sophia Bonde: Vilka är vi att säga nej om Gud vill ge oss barn? ]
Min poäng var och är inte att föräldraskap och efterföljelse är oförenliga. Min poäng är att efterföljelsen till Jesus är livets mening och att den inte måste inkludera att bilda kärnfamilj.
Bonde framställer det som att jag tycker att föräldraskap är ett område som är “hands off” för Jesus och verkar mena att jag prioriterar min egen vilja före Guds på det här området. Detta utan att veta någonting om hur min process kring detta har sett ut.
Jag tror precis som Bonde att Jesus behöver få vara herre över alla livets områden. Men jag tror också att vi kan vila i att det som legat på altaret gång på gång med samma resultat kan få bero. Jag tror att vi kan lita på Gud i att Han har kontroll över processer vi går igenom. Tvåbarnsföräldrarna som känner sig ganska nöjda med två barn är i lika stort behov som jag, som inte vill ha något barn, av att lägga den viljan på altaret. Kanske Gud vill något annat. Personen som inte vill ut i utlandsmission behöver också lägga sin vilja på altaret. Kanske Gud vill något annat.
Jag tror att vi har tillåtelse att vila i det svar vi får när vi lämnat områden till Gud.
— Sarah Grenholm
Dock tror jag att det kan bli något osunt i att aldrig godta Guds svar när något legat där på altaret vid Hans fötter. Som om tvåbarnsföräldrar alltid ska gå omkring med en oro för att de var olydiga i att inte ha fått ett tredje barn. Eller den kanske vanligare livslånga oron som många bär på över att ha “missat” Guds utlandsmissionskallelse.
Jag tror att Gud är mäktig att kommunicera med oss på ett sätt som vi förstår när det kommer till viktiga livsbeslut. Jag tror också att vi har tillåtelse att vila i det svar vi får när vi lämnat områden till Gud. Jag tror att jag får vila i att min vilja legat på altaret, jag har fått tillbaka den och håller den med öppen hand.
Att vilja något är inte en motsats till att följa Jesus. Gud samverkar med vår vilja och längtan. Det viktiga är att vi är mottagliga och håller våra viljor med öppen hand. Vi behöver vara redo för att Gud gör om den, men utan att för den sakens skull krampaktigt slänga tillbaka saker på altaret utan att godta Guds svar.
Anledningen till att jag lät mig intervjuas om detta var att jag vet att vi är många i kyrkan som upplever stor oförståelse för alla livsval som inte leder i kärnfamiljens riktning, där för få eller för många barn ofta kritiseras. Vi behöver bli bättre på att förstå och respektera efterföljelse till Jesus som ser ut på olika sätt.
[ Anton Torstensson: Försök inte lära oss singlar vad vi ska göra bättre ]
