Också det som predikas i gudstjänsten kan ses som politiskt

Jag har funderat en del kring tonläget i debatten inför det stundande kyrkovalet i september och undrat varför frågan kring partipolitikens plats i kyrkan väcker så starka känslor. I mitt arbete som kyrkomusiker har jag mött såväl engagerade socialdemokratiska ideella som politiskt obundna sådana och har i ärlighetens namn svårt att förstå vad en eventuell partifärg kan ha för betydelse för den enskildes praktiska engagemang i en församling.

För någon vecka sedan hörde jag Socialdemokraternas Jesper Eneroth och Frimodig kyrkas Berth Löndahl debattera partipolitikens plats i Svenska kyrkan i P1, en debatt som snart kom att glida över i synen på samkönade äktenskap och prästers rätt att neka att viga par utifrån äktenskapssyn.

Partipolitik verkar vara den enda möjliga skiljelinje att ta till när man upplever stora ideologiska skillnader mellan olika kyrkopolitiska grupper.

—  Ida Andersson

Jag tänkte när jag hörde debatten att det måste finnas en djupare kamp här som berör något mycket viktigare än partipolitik, men att partipolitik verkar vara den enda möjliga skiljelinje att ta till när man upplever stora ideologiska skillnader mellan olika kyrkopolitiska grupper.

Den belgiska politiska teoretikern Chantal Mouffes distinktion mellan politiken och “det politiska” kan hjälpa till att ge lite mer klarhet i vad som egentligen står på spel när allt som syftar på politik verkar kopplas samman med vissa specifika vänsterliberala uppfattningar.

Jag har inte tidigare hört eller läst att någon i debatten inför det stundande kyrkovalet hänvisat till en förklaring av det politiska som något större än partipolitik. Jag kan ha missat det och då ber jag om ursäkt för att jag i så fall riskerar att slå in öppna dörrar, men jag vill trots det lyfta fram viktiga perspektiv som jag personligen saknat i debatten.

[ KD-referens i kyrkovalet skapar förvirring ]

I Mouffes förklaring av politiken och det politiska betecknar politiken de praktiker och institutioner vi organiserar mänsklig samlevnad genom, medan det politiska står för något mer fundamentalt i hur vårt samhälle skapas och kan sägas ringa in alla konfliktfyllda dimensioner av politiskt liv.

Utifrån detta perspektiv kan varje ansats till att säga något om gestaltandet av kristet liv, exempelvis i en predikan, ses som politiskt, men jag tänker att vi i kyrkans värld nog många gånger inte är tränade i att se det på det sättet.

Är det inte så att båda dessa positioner har möjlighet att förgöra den andre om den blir den dominerade?

—  Ida Andersson

När jag hör Jesper Eneroth och Berth Löndahl debattera i P1 tänker jag att det verkar finnas en kamp hos de båda som nog i grund och botten handlar om överlevnad. Jag ställer mig frågan: Var passar Frimodig kyrka in i Socialdemokraternas syn på demokrati som kan realiseras först när alla former av fundamentalism försvunnit? Och var passar den socialdemokratiska synen på alla människors lika värde som ett krav för lika rättigheter in i Frimodig kyrkas uppfattning om vad det är att ta den kristna tron på allvar?

Är det inte så att båda dessa positioner har möjlighet att förgöra den andre om den blir den dominerade och att det är en hegemonisk kamp det hela handlar om, ett fenomen som vi känner igen historiskt i den svenskkyrkliga debatten där många upplevt att de uteslutits på grund av “fel” åsikter?

[ SD missade anmäla kandidater till kyrkovalet ]

Chantal Mouffe erbjuder en lösning i att kunna gå från antagonism till agonism i det som hon beskriver som att gå från fiende till “en vänlig fiende” – det vill säga en meningsmotståndare som man kan samtala med utan krav på att för den skull ge upp sin egen hållning.

Men detta är möjligt först när man erkänner det politiska som något som existerar utanför partipolitiken och där grupper som framför allt kopplar samman politik med en viss form av partipolitik också erkänner sin politiska status. Frågan är bara om man kan tänka sig det eller fortsätter med att förknippa all politik med vänstervridenhet och liberalism.