Kristna musiken når inte längre utanför kyrkan

Jag har en lång musikkarriär bakom mig. En del känner igen mig från rockbandet Jerusalem. Andra kan ha hört något av de lovsångsalbum jag producerade, arrangerade och spelade på från Oslo Vineyard. Eller sett mig i orkestern i norska TV2:s allsångsprogram Syng Ut med Oslo Gospel Choir.

Du kan också ha sett mig med exempelvis Andrae Crouch, Per-Erik Hallin och Carola. Eller på någon av de flera hundra konserterna jag spelat med Elvis Forever-showen i Norge. Kanske har du där hemma något av de närmare 250 album där jag medverkat som musiker/låtskrivare/arrangör eller producent? Jag har också arbetat i flera församlingar och är för närvarande anställd som musikledare i Equmeniakyrkan på Donsö. Utöver det har jag undervisat i musik på alltifrån daghem till musikhögskola.

Oavsett så har jag erfarenhet nog för att kunna ställa frågan: Varför har vi i stort sett slutat använda konserter, skivinspelningar och alla våra andra musikaliska uttryck för att förmedla Jesus utanför kyrkorna?

Musiken i sig är en universell brobyggare. Jag kan spela med människor från var som helst på jorden utan att kunna deras språk.

I sin renaste form är musiken en del av skapelsen. Alla musikens delar toner: klanger och rytmer finns i naturen. Så att ens tala om en specifik kristen musik blir missvisande. Troende utövare och texter som pekar på Gud eller tro, ja, men musiken är i skapelsen.

Och jag tror att musiken ska användas. Överallt.

Med en sådan unik gåva till vårt förfogande är det förunderligt att vi numera till övervägande del enbart använder den till att lovsjunga.

Nej, jag vill inte tillbaka till ett, som det ofta blir i backspegeln, lite romantiserat förflutet. Jag bara undrar varför vi i stort sett inte använder musik utåtriktat längre?

—  Anders Mossberg

Missförstå mig inte. Lovsång riktad till Gud är för mig essentiell. När jag riktar mitt hjärta mot Gud och använder min röst och/eller mitt instrument så kommer mina gåvor i funktion. Ett lovsjungande hjärta är helt grundläggande för mitt musicerande – märk väl att min lovsång spänner från de modernaste uttrycken till den tidigaste musiken. Lovsång är inte en genre.

Men var är balansen?

På 1960-, 1970- och 1980-talen var en del av musiken från de kristna utåtriktad. Texter som handlade om Gud, om personlig tro, om kamp, om rättvisa, om kärlek och mycket mer. Det spelades på gator och torg. I skolor och konsertlokaler. På tältmöten och kampanjer. Kvaliteten var hög och många troende tog tillfället i akt att bjuda med sig vänner till en konsert eller ett tältmöte då de var enklare att gå på tillsammans än på en gudstjänst.

Musikaliskt gick vi ut. Vi följde vår kallelse.

[ Han gjorde Idol-succé med sin gospel ]

Nej, jag vill inte tillbaka till ett, som det ofta blir i backspegeln, lite romantiserat förflutet. Jag bara undrar varför vi i stort sett inte använder musik utåtriktat längre? Och igen: Jag sätter inte lovsången i ett motsatsförhållande. Jag bara undrar var balansen med lovsången är – den utåtriktade musiken?

Varför vill i stort sett ingen satsa utåtriktat? Det saknas inte sångare, musiker och artister även om det mesta som kommer av nyare musik är inåtriktat. Och orsaken till att det flödar över av lovsång (vilket i sig är underbart) är ju glasklar: Det är, i stort sett enbart, den typen av musik som används i och av kyrkan.

De senaste åren har jag personligen mötts av ett i det närmaste obefintligt intresse hos kyrkor, arrangörer och organisationer för utåtriktat arbete med musik.

Går vi musikaliskt mest runt inne i kyrkorna just nu?

—  Anders Mossberg

I stället putsas det på lokaler, köps bättre ljud och monitorer, investeras i moving-head-ljus, rökmaskiner och ledskärmar och även om inget av det här är fel – jag gillar kvalitet och ett modernt uttryck – så väcker det ändå frågan: Var är den andra delen av vår musik? Var är vår kallelse – att gå ut? Går vi musikaliskt mest runt inne i kyrkorna just nu?

Musik som uttryck har aldrig varit större än nu. Människor runt om i världen lyssnar mer på musik än någonsin. Samtidigt vänder vi, som dessutom har kontakt med musikens ursprung, vår musik huvudsakligen inåt. Trots att vi vet att musik har en universell och unik förmåga att öppna upp hjärtan och att förena människor.

Ja, det kostar att vända den musikaliska näsan ut i världen. Både ekonomiskt och personligt.

Är vi redo att betala priset?

Är vi redo att ta diskussionen efter konserten som väckte frågor?

Är vi redo att möta människor som vill veta mer?

Vi har andra fina redskap, Alphakurser, för att nämna ett av dem. Men Alphakurser är oftast en konsekvens av en första personlig kontakt. Det börjar och slutar med oss. Mig och dig. Vi är personligt kallade. Och här finns ett redskap. Som fungerar. Klart att använda.

[ “Musiken tar vid där orden tar slut” ]

Vill vi satsa? Vill vi, bara för att ge ett exempel, hyra en konsertlokal och be alla i församlingen att komma och ta med sig några vänner? Det var en av många varianter som fungerade. Och det gav stor frukt. Glöm heller inte bort alla tältmöten. Det var ofta enklare att ta med sig vänner även dit. Och om inte annat så kunde de lyssna på – musiken.

Ja, jag talar i egen sak. Men det gör inte frågan mindre relevant. Vem vågar gå in genom den dörr som Gud inte bara ställt på glänt men som har varit vidöppen, länge?

[ Gabriel Forss: Slopade restriktionerna är ett bönesvar ]