04 december 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

80-talets kristna konserter drog folk - men vad ledde de till?

Replik. Konserterna på 80-talet samlade många besökare men frågan är vad de ledde till i längden, skriver Hans Lindetorp.

I någon mån lurade vi besökarna, som trodde att de bara var på en konsert, när sista låten ledde över till en predikan.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

I sin debattartikel 1/10 ställer sig Anders Mossberg frågan om varför vi i stort sett har slutat använda konserter, skivinspelningar och alla våra andra musikaliska uttryck för att förmedla Jesus utanför kyrkorna. Jag har inte alla svar men hoppas ändå att mina tankar kan bidra till ett viktigt samtal.

Jag växte själv upp i den subkulturella myllan av 1980-talets stora satsningar på kristna konserter. Jerusalem, Salt och Edin-Ådahl var idolerna i vår värld och de hade en avgörande betydelse för att jag själv skulle bli musiker.

Mossberg uttrycker att han upplever ett ointresse från kyrkor att arbeta utåtriktat med musik och frågar sig om vi är beredda att betala priset. Jag menar att svaret är enkelt: Nej, det är inte värt det.

Konserterna på 80-talet samlade många besökare men frågan är vad de ledde till i längden. Församlingarna som betalade för konserterna hade kanske hoppats på att få fler medlemmar, men om deras vanliga gudstjänster inte matchade den nyfrälstes förväntningar från konserten kunde det ofta bli platt fall och ingen långsiktig tillväxt.

Vi behöver också självkritiskt fråga oss om konserterna snarare gjorde att vi beundrade de kristna artisterna än att vi blev sugna på ett självuppoffrande liv i Jesus-stil.

Det kan tyckas oförargligt men i någon mån lurade vi besökarna som trodde att de bara var på en konsert när sista låten ledde över till en predikan.

—  Hans Lindetorp

Ytterligare en viktig aspekt är frågan om vad musik egentligen är och hur vi använder den. På 80-talet såg vi musiken som ett sätt att attrahera människor till evangeliet, och även om det låter bra på ytan finns det ett djupare problem som vi kanske inte tänker på: Vi gjorde musiken till ett medel för att nå ett annat mål.

Det kan tyckas oförargligt men i någon mån lurade vi besökarna som trodde att de bara var på en konsert när sista låten ledde över till en predikan och efter den förväntades de “säga ja till Jesus”.

När församlingarna insåg att metoden inte ledde till fler medlemmar valde en del att i stället fräscha upp musiken i gudstjänsten. I detta arbete har församlingar som Hillsong varit viktiga förebilder och jag ska verkligen erkänna att jag blivit rikt välsignad av den lovsångstradition som växt fram i spåren av dem.

Men även om detta är ett steg närmare ett integrerat förhållningssätt till musiken och evangeliet har det liknande baksidor som konserterna: Det moderna uttrycket med påkostad ljud- och ljusteknik är resurskrävande och riskerar leda till att människor snarare älskar att gå på gudstjänst och lyssna på sina favoritlovsångsledare än att de börjar praktisera det liv Jesus pekar på.

Även om jag är kritisk vill jag avsluta med ett hoppfullt perspektiv för jag tror att Mossberg sätter fingret på något viktigt när han skriver: “Alla musikens delar – toner, klanger och rytmer – finns i naturen. Så att ens tala om en specifik kristen musik blir missvisande.”

Insikten är underbar och med det perspektivet får begreppet “utåtriktad” en ny innebörd: Om Gud är skaparen av allt och musiken finns i skapelsen är musiken i sig själv en del av hur Gud berör oss människor. Då blir den inte ett medel i en marknadsföring av vår teologi. I stället har vi nåden att få vara med och öppna dörrar till heliga rum när vi sjunger och spelar.

Varsomhelst. Närsomhelst.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt