Konflikter är nödvändiga - men inte kriget

Debatten om hur kristna ska ställa sig till krig, våld och pacifism, initierad av Pascal Andréasson (Dagen 15/9), ställer viktiga frågor på sin spets. Fredsälskande kristna pacifister grundade Kristna fredsrörelsen utifrån sin tro på Jesus icke-våldsbudskap och övertygelsen om att krig och våld aldrig är berättigat, utan att konflikter måste lösas på fredlig väg.

Vår internationella tillhörighet IFOR, International Fellowship of Reconciliation, startades av två pastorer från Tyskland respektive Storbritannien precis innan första världskriget bröt ut. De tog varandra i hand och lovade att de skulle förbli bröder vad som än hände.

[ Marcus Uvell: Svårsmält moraliskt att inte ingripa när oskyldiga slaktas ]

I dag vägleds vi av dessa och andra modiga och fredsälskande förebilder som vägrat följa våldsnormen. De vägrade vapentjänst och följde det pacifistiska kärleksbudskapet som Jesus så tydligt predikar: den shalom, frid, som Edel Irén Lappin hänvisar till i sin debattartikel och som är ett bärande tema i alla abrahamitiska religioner, och nära förbundet med icke-våldsbudskapet Ahimsa – en central moralisk princip inom hinduism, buddism och jainism.

Genom att bygga vidare på Gandhis konstruktiva program visar icke-våldsmetoden på den förändring man vill se, står upp mot orättvisor och gör motstånd – utan att själv bruka våld.

Konflikter ger oss möjlighet att utvecklas och bli bättre, både som personer och som samhällen – om vi inte handlingsförlamas av rädsla och vanmakt.

—  Lotta Sjöström Becker

Vi kan inte blunda för konflikter och deras underliggande orsaker. Tvärtom anser vi som icke-våldsorganisation det helt nödvändigt att verka i områden där orättvisor leder till alarmerande våldsspiraler.

Konflikter är ibland nödvändiga och en del av att vara människa, men en central del i vår vision är att den inre friden och freden ska hänga ihop med den yttre freden. Nyckeln för icke-våldet är det livslånga lärandet och den ständiga reflektionen över hur konflikter utvecklar oss och vårt samhälle och – faktiskt – kan bidra till mer jämlikhet, rättvisa och en fredlig värld.

Därför kan man säga att konflikter ger oss möjlighet att utvecklas och bli bättre, både som personer och som samhällen – om vi inte handlingsförlamas av rädsla och vanmakt utan ser energin och kraften som finns i att människor tänker olika. Här är icke-våldets kraft den omvandlande metod och strategi som förebygger våldsam konflikt och utmanar oss att möta oliktänkande utan att öka spänningar och konfliktnivåer.

[ Niklas Piensoho: Afghanistan visar att det inte går att bomba fram mänskliga rättigheter ]

När konflikter blir våldsamma och väpnade kan användandet av militärt försvar inte ses som en lösning som leder till hållbar fred. Det är ett kollektivt misslyckande, en effekt av att vi som samhälle inte klarat av att hantera och förebygga våldsamma konflikter konstruktivt.

När FN antog icke-vålds- och fredskultur som en del av sina deklarationer inom Unesco 1978, var det ett viktigt erkännande av detta synsätt. Deklarationen gör gällande att vi alla behöver utbildning och träning från ung ålder i att lära oss att hantera våra inre och yttre konflikter och att våra samhällen behöver genomsyras av en fredskultur som varje dag hanterar konflikter konstruktivt.

Det gäller på alla plan och nivåer, såväl inom institutioner och utbildningsväsen som socialt, kulturellt och politiskt. Sverige har ratificerat Agenda 2030 och har därmed åtagit sig att senast år 2030 säkerställa att studerande får de kunskaper och färdigheter som krävs för att skapa hållbara livsstilar som främjar icke-våld och en kultur av fred. Men vad ser vi hända?

Det är omöjligt att bygga fred och skapa hållbara förändringar med militärmakt och vapen.

—  Lotta Sjöström Becker

I dag går våra politiska ledare till val på hårdare tag för lag och ordning. Upprustningen når nya nivåer och torgförs som en garant för vår gemensamma säkerhet och fortsatta fred. Samtidigt visar oss 20 års internationell krigsinsats i Afghanistan med hjärtskärande tydlighet att det är omöjligt att bygga fred och skapa hållbara förändringar med militärmakt och vapen.

Pacifism och icke-våld är inte en passiv acceptans av våld som en del kritiker menar. Det är inte heller bara en frånvaro av våld, utan en övertygelse som konkret och aktivt, genom ord och handling, bidrar till fred och till att förändra orättvisor. I områden där våld och stridigheter pågår kan icke-våldsmetoder öka handlingsutrymmet för och minska hoten mot fredsaktivister genom till exempel internationell medföljning, som syftar till att genom närvaro av observatörer skapa skydd.

[ Joe Biden: Amerikansk militär besvarade Guds kallelse ]

Svenska fredsrörelsen medföljer bland andra prästen Fader Marcelo Pérez i Mexiko, som med risk för sitt liv kämpar för urfolksrättigheter och respekt för mänskliga rättigheter i sin roll som katolsk präst.

När han intervjuades av tidningen Dagen under ett Sverigebesök 2019 underströk han att fler poliser på gatorna inte är lösningen på ökad gängkriminalitet i Sverige, en lärdom han dragit av det repressiva institutionella våldet som utövas i hans land. En repressiv ordning som Sverige stödjer genom att bland annat exportera försvarsmateriel till Mexiko, ett land som präglas av våld och orättvisor och endast på pappret är ett land där krig inte råder.

Att tro på pacifism som en del av sin kristna övertygelse är ett aktivt val. Icke-våldets principer ger oss kraft att arbeta mot våld och orättvisor och tillsammans bygga den förändring vi vill se.

Fred är vägen till fred.