Oavsett musikstil ska kärleken till Jesus vara i centrum

Efter min debattartikel i Dagen 1/10 om att den kristna musiken inte når utanför kyrkan har jag fått många kommentarer, meddelanden och mycket uppmuntran. Att arbetet med utåtriktad musik saknas är uppenbart och debatten har förhoppningsvis gett lite ringverkningar.

Flera repliker har också publicerats, av vilka den som mest avviker i uppfattning är skriven av Hans Lindetorp (Dagen 15/10). På min fråga om vi är redo att betala priset för att arbeta utåtriktat med musik, svarar han: “Nej, det är inte värt det”.

Så vad ledde egentligen konserterna på 1980-talet till? Jag vill understryka att jag här talar för mig själv och om min upplevelse. Och jag har genom åren träffat eller hört av hundratals människor som har kommit till personlig tro genom det vi försökte förmedla på konserterna.

[ ”Finns det ett budskap om tro i en låt så får den inte spelas” ]

Med relativt stor säkerhet kan jag dessutom säga att för varje människa som på detta sätt ger sig till känna finns det fler som inte tar kontakt. Jag möter även människor som inte upplevde något speciellt vid en konsert men som senare valt att tro.

Jag måste lita på att mitt val att tro och ta emot Jesu kärlek syns någonstans i den jag är och det jag gör. Oavsett var jag är.

Jag måste försöka att vara en förebild så att den beundran jag eventuellt får kan ge någon form av frukt.

—  Anders Mossberg

Lindetorp skriver vidare att “Församlingarna som betalade för konserterna hade kanske hoppats på att få fler medlemmar, men om deras vanliga gudstjänster inte matchade den nyfrälstes förväntningar från konserten kunde det ofta bli platt fall och ingen långsiktig tillväxt.”

För mig handlade det inte om att vinna församlingsmedlemmar. Jag ville, då som nu, försöka förmedla Jesus. Gör någon valet att efter hand gå med i en församling är det fint, men det var aldrig intentionen.

Sedan ska det sägas att vi var, och är, beroende av lokala kristna om någon blir nyfiken på Jesus. Det kommer alltid en vardag och då behövs relationer och människor i närheten att vara med och tala med.

[ ”Många lovsångsledare har slitit ont under pandemin” ]

När jag kom till tro var det Jesus jag mötte. Musiken i gudstjänsterna jag sedan började gå till var inte alltid min musik, men det som berörde var kärleken – hjärtat för Jesus. Är det inte just detta jag som människa och musiker förmedlat utan i stället fokuserat på den yttre formen – musikstil etcetera – då har jag missat målet, tänker jag.

Lindetorp menar också att vi behöver fråga oss om konserterna snarare fick oss att beundra de kristna artisterna än gjorde “att vi blev sugna på ett självuppoffrande liv i Jesus-stil”.

Att ställa sig på en scen ger uppmärksamhet. Jag blir, oavsett om jag vill det eller ej, synlig. Jag har blandade känslor inför uppmärksamheten. Det är självklart både trevligt och spännande att bli sedd. Men med uppmärksamheten följer också ett ansvar. Jag måste försöka att vara en förebild så att den beundran jag eventuellt får kan ge någon form av frukt. Men ingen av oss är Jesus. Ingen av oss kommer att kunna leva hans liv. Jag kan bara försöka peka på kärleken som en väg. Och vara en någorlunda förebild med mitt liv.

Jag har aldrig varit beräknande i mitt uttryck. Jag har spelat musik jag tyckt om och står för. Det har gett frukt.

—  Anders Mossberg

Lindetorp skriver att vi på 1980-talet gjorde musiken till ett medel att nå ett annat mål – att dra människor till evangeliet. Jag vill understryka att jag aldrig har varit beräknande i mitt uttryck. Jag har spelat musik jag tyckt om och står för. Det har gett frukt. Att på något sätt försöka “lura” människor till tro är inte något jag känner igen mig i. Min erfarenhet är att de som kom på konserterna visste vad de gick till och gjorde sina val själva.

Sedan kan jag förstås använda musik som ett redskap för att medvetet förmedla ett budskap. Det viktigaste för mig är dock alltid att lägga upp en konsert jag själv vill höra. Förhoppningsvis blir det då ett litet avtryck av mitt hjärta i det hela också. Generellt tror jag vi är farligt ute när vi ser musik eller andra uttryck som lockbeten.

Ingen kan locka någon annan till tro. Det är och förblir ett personligt val. Det måste respekteras. Vi kan leva och berätta ärligt om vad vi tror på. Mer kan vi inte göra.

[ Pingst vill ha in kyrkoavgifter för att skapa ny musik ]

I Lennart Björks replik på mitt inlägg kan jag, som växt upp utanför kyrkan med massa musik hemma, verkligen känna igen mig.

Björk lyfter två viktiga aspekter. Den första är kopplingen mellan det dubbla kärleksbudet och musik. Vi använder musik uppåt till Gud, utåt till vår nästa och inåt för att hela och bygga oss själva. För mig är själva navet i livet att älska Gud och min nästa som mig själv. Och musiken är definitivt en del av det. Den andra är att både ha kontakt med historien, vara i nuet och se framåt. Där tror jag en av nycklarna finns för det levande musiklivet.

Ulrika Geinäs Andersson besvarar i sin replik en del av Lindetorps reflektioner. Hon har några tydliga uppmaningar som jag är helt enig i: Vi behöver bredda musiken och musiklivet i församlingarna och stötta dem som vill utvecklas både i och utanför frikyrkan.

Det finns ännu kyrkor och organisationer som arbetar utåtriktat med musik. Min förhoppning är att min artikel, och de reaktioner den genererat, får fler att börja arbeta för ett bredare musikliv.