Debatt

Inte rasistiskt att kräva ett rimligt välfärdssystem

Slutreplik. Det fungerar inte längre att kväva det demokratiska samtalet med känsloutbrott. I dag kan vi sakligt debattera även migrationspolitik, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

Det fungerar inte längre att kväva det demokratiska samtalet med känsloutbrott, skriver Rebecca Weidmo Uvell.

Självklart dyker rasistanklagelser upp som flugor runt en sockerbit när man som jag, i Dagen 14/10, lyfter problem i välfärdssystemen och vill föra en saklig debatt. Det slår aldrig fel. Men först några rader om den andra repliken, “Vi måste motverka kriminalitet kopplad till migration” (Dagen 2/11), som var betydligt mer sansad och genomtänkt.

Magnus Jacobsson från KD har nämligen läst texten och svarat på den till skillnad från övriga som replikerat. Och jag delar hans analys. För att stödet för Sveriges fina humanitära arbete ska bestå hos medborgarna och de inte ska drabbas av ett slags humanitär utmattning måste mer arbete ske på plats där konflikterna och misären finns. Till skillnad från Jacobsson tycker jag däremot att vi samtidigt måste skära i biståndsbudgeten rejält, men det är en annan debatt.

Den första repliken på min debattartikel, “Vi är inte trötta på flyktingarna utan på rasismen” (Dagen 21/10), är skriven av EvaMärta Granqvist, Joel Larsson och Anders Silfverdal – samtliga engagerade i en nationell kampanj som kräver amnesti för alla ensamkommande – men svarat på min artikel upplever jag inte att de gjort. Tyvärr innehåller deras text mycket lite substans och i princip bara känsloutbrott.

Granqvist, Larsson och Silfverdal skriver att jag ägnar mig åt “utstuderad smutskastning av utsatta människor” när jag lyfter frågan om att det är rimligt att flyktingar ska kunna åka på semester till sina hemländer utan konsekvens. När jag lyfter verkliga hål i bidragssystemen. När jag lyfter det orimliga i att folk som kommer hit kan få efterlevandestöd för föräldrar som de inte ens behöver bevisa är döda och som aldrig satt sin fot här.

Det stora mottagandet av flyktingar under decennier, i kombination med såväl obefintlig integration som ökade systemfel, bidrar till att tilltron till det offentliga sjunker.

—  Rebecca Weidmo Uvell

Min debattartikel, menar dessa tre debattörer, för fram “åsikter som för bara några år sedan skulle vara oacceptabla”. Ja, äntligen kan inte viktiga samtal tystas genom att ta till så fula debattgrepp. Det fungerar inte längre att flytta fokus från sakfrågan till att handla om avsändarens påstådda dåliga moral och utpekade sämre människosyn än man själv anser sig ha. Min upplevelse är att folk inte längre köper den sortens fulspel.

Jag som moderat representerar också, tydligen, en samhällssyn baserat på “misstro, missunnsamhet och motvilja mot andra människor”. Som högerdebattör är jag tyvärr van vid att vänstern i sina känsloutbrott inte behärskar konsten att föra en saklig debatt. Det är som att tala med en vägg när motparten, trots att de är vuxna människor, tycker att fakta sårar deras känslor.

Granqvist, Larsson och Silfverdal är uppenbarligen inte ett dugg intresserade av att diskutera sakfrågan i min artikel – att det stora mottagandet av flyktingar under decennier, i kombination med såväl obefintlig integration som ökade systemfel – bidrar till att tilltron till det offentliga sjunker. Det är symptomatiskt men ändock beklagligt.

Landets känslostyrda vänsteraktivister verkar inte bry sig ett dugg om att pengar okontrollerat rinner ut ur våra system, att kriminella stjäl tiotals miljoner ur assistansersättningen eller att vi inte ställer några som helst krav på folk som vi öppnat våra hem för att hjälpa.

Men jag bryr mig. Och många väljare med mig. Faktum är att de flesta i Sverige tycker att skattepengar ska gå till det de är avsedda för, att utlandsfödda som kommer hit för sitt eget bästa ska avkrävas plikt före rätt och att vuxna män utan asylskäl inte vare sig ska kallas barn eller ha rätt att stanna kvar här. Att påstå att den är rasist som ställer krav på att Sveriges skattefinansierade system ska vara rättssäkra och rimliga är inte sant, alldeles oavsett hur högljutt man skriker.

Jag förstår att verkligheten gör ont när den krockar med högt ställda ideal byggda på luftslott och tro, men faktum är att Granqvist, Larsson och Silfverdal verkar tro att de talar för en majoritet när de i själva verket talar för sig själva och en liten krets aktivister som inte tycks styras av vare sig fakta eller argument.

Äntligen kontrollerar inte längre sådana som de vad som får diskuteras eller inte. Det fungerar inte längre att kväva det demokratiska samtalet med känsloutbrott utan i dag kan vi debattera även migrationspolitik sakligt och byggt på fakta.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig