Debatt

Går inte att ta bort säkerhetshotet mot Israel ur ekvationen

Replik. Så gott som alla de fenomen som Israelkritikerna hänvisar till som apartheid är säkerhetsåtgärder som har räddat otaliga liv, skriver Roar Sørensen.

Roar Sørensen menar det är uppenbart att Israel inte bedriver apartheidpolitik.

Det är omvända världen när man ska behöva argumentera för att Israel inte är en apartheidregim, som blivit fallet efter kyrkomötets beslut att utreda frågan. Men när bara utvalda fakta presenteras av Israelkritikerna blir det svårt för läsarna att inta en informerad position. Man behöver också höra andra sidan av saken.

Är det därför inte väldigt arrogant, att som till exempel Anita Brodén med flera skriver i en debattartikel (Dagen 16/12) hävda att detta “inte är en fråga som man kan tycka olika om”?

Artikeln hänvisar till de tidigare israeliska premiärministrarna Ehud Barak och Ehud Olmert, som varnade för apartheid. Det spelar självfallet en viss roll att det är ledande israeler som säger detta men till syvende og sist är det vad de säger som ska värderas. Båda är förespråkare för en palestinsk stat och de använder apartheidscenariet för att skrämma och påverka opinionen att lämna Judéen och Samarien (Västbanken). Men Barak och Olmert bekräftade alltså inte att det förekom apartheid i detta område – de menade att det fanns en risk för en sådan utveckling.

Det är intressant att författarna hävdar att israeliska organisationer som Rabbiner för mänskliga rättigheter, Yes Din, B’Tselem och Breaking the Silence “kan definitivt inte avfärdas som vänster”. Nej, de är inte bara “vänster”, de är snarare extremvänster.

Faktiskt ses de två sistnämnda som så extrema att de i princip ställer sig utanför den offentliga debatten i Israel – deras publik är i stort sett Israelkritiker i utlandet, inklusive antisemiter. Däremot kan de inte bara “avfärdas” – det är som sagt argumenten som ska värderas. Och de håller oftast inte.

När bara utvalda fakta presenteras av Israelkritikerna blir det svårt för läsarna att inta en informerad position.

—  Roar Sørensen

I debattartikeln tar författarna upp kontroversen kring palestinsk-arabisk byggnation i Judéen och Samarien. Här säger man att de 2,4 miljoner palestinska araber som bor där bara fick 66 byggprojekt beviljade under åren 2009-2016. Detta är en allvarlig förvrängning av de verkliga förhållandena.

Judéen och Samarien är indelade i A-, B- och C-områden enligt det internationellt erkända Osloavtalet. Mer än 90 procent av de palestinska araberna bor i områdena A och B, som råder under det palestinska självstyret (PA). Här är det PA som är ansvarig för bygglov. Där kan hur mycket som helst byggas, Israel har inget att säga till om den saken.

I område C är Israel ansvarigt för byggloven. Här bygger palestinska araber oftast utan tillstånd utan områdesplan, utan att ta hänsyn till naturen och med olovliga kopplingar till vatten och el. Så många som 60 000 olagliga byggen har genomförts på det viset det senaste decenniet. Ofta är de finansierade av EU-pengar.

Baserat på detta blir påståendet att 2,4 miljoner människor bara fick 66 bygglov så grovt missvisande att det är direkt oärligt. (Ingen jude får förresten tillstånd att bygga i A- och B-områdena – men det verkar författarna inte ha något problem med.)

När det gäller vattenfördelningen är det återigen Osloavtalet som reglerar förhållandena. Och här är problemet inte så mycket vattenresurserna som vattenförvaltningen. På det området utmärker Israel sig medan PA, i stället för att förbättra ledningarna, bygga reningsanläggningar och återanvända avloppsvatten, har slösat biståndspengar på korruption.

I stället uppmuntrar man till att borra olovliga brunnar. Alla dessa olovliga brunnar tar ut så mycket vatten att grundvattnet håller på att ta slut i den centrala bergskedjan. Är det vattenbrist hos palestinska araber måste alltså fingret pekas mot PA.

Om man som vissa ledamöter i kyrkomötet gör tar bort Israels säkerhetshot från räkneövningen är det enklare att framställa staten som ondskefull.

—  Roar Sørensen

I alla artiklar jag läst som försvarar kyrkomötets beslut är det en sak som lyser med sin frånvaro – säkerhetshoten mot Israel. I Israelkritikernas värld finns det inte terrorism, inte heller militära hot. Men så gott som alla de fenomen som kritikerna hänvisar till som apartheid är säkerhetsåtgärder som har räddat otaliga liv.

Separata vägar – eftersom de gamla vägarna gick igenom arabiska städer där judar blev angripna. Säkerhetsbarriärer – för att hindra terrorister från att spränga sig på israeliska bussar. Kontrollstationer – för att hindra terroristerna från att nå sina mål. Bygglov – inte i områden av strategisk betydelse. Och så vidare.

Om man som vissa ledamöter i kyrkomötet gör tar bort Israels säkerhetshot från räkneövningen är det enklare att framställa staten som ondskefull. Men då har man gjort det lätt för sig. Och man bidrar inte till att nå fred i regionen. De eventuella lösningar man förespråkar har ingen möjlighet att lyckas eftersom de är anpassade till en verklighet som inte finns.

Att Israel inte driver apartheidpolitik är uppenbart också genom att kännetecknet på apartheid, rasism, inte är motivet för åtgärderna. Separationen (det som ordet apartheid pekar på) är säkerhetsrelaterad.

Rasismen är däremot stark i PA. Det är inte araberna som har något att frukta om de besöker en judisk bosättning – faktum är att vid akuta medicinska behov söker de ofta hjälp just där – men judar som går in PA-områden riskerar livet.

Israel gör en enorm insats för att främja mänskliga rättigheter och demokratiska värden i en annars mörk region. Konstruktiv kritik är israelerna mycket öppna för eftersom de vet att det är möjligt att bli bättre. Men det är kontraproduktivt och ohederligt att, som en del i Svenska kyrkan gör, stämpla ljuspunkten i regionen som värstingen.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig