Tron på Gud nödvändiggör absoluta sanningsanspråk

David Eklind Kloos respons i Dagen 21/12 “Bokstavlig bibeltolkning fick mig att lämna kyrkan” på vår artikel om jungfrufödseln ringar in ett mycket viktigt problem. Den ger uttryck för någonting som präglat den moderna religionsdebatten sedan åtminstone 1800-talet, och som speglar hållningen hos en viss typ av fundamentalism som polemiserade mot den framväxande sekulära världsbilden. Inte så att Kloo omfamnar hållningen, men i det avseendet att perspektivet utmålas som det enda tänkbara alternativet när det gäller starka kristna sanningsanspråk.

Men att vi kristna måste hålla evangelierna för sanna innebär inte att varenda textstycke i Bibeln ska läsas som en teknisk manual. Höga visan är sann, men inte för att den beskriver ett konkret händelseförlopp. Detsamma gäller till exempel texter som Psaltaren.

De medeltida teologerna i väst skiljer mellan fyra olika betydelsedimensioner hos Skriften. Dessa tillämpas på ett nyanserat sätt beroende på vilken genre vi har att göra med, och sådant som andliga och moraliska innebörder urskiljs vid sidan av de mer bokstavliga redogörelser som de förstnämnda hänger samman med. Vi har alltså att göra med olika typer av påståenden.

Alla dessa är sanna, men Psaltaren gör inte samma slags verklighetsanspråk som evangelierna. Anna Greta Wides dikter ger oss någonting annat än Peter Englunds historiska essäer, men båda visar upp verkliga aspekter av tillvaron.

I Kristus blir trons, myternas och filosofernas Gud ett med den konkreta vardagsverkligheten omkring oss.

—  Johan Eddebo och Phillip Calington

Och för oss kristna är den centrala verkligheten par excellence Kristi inkarnation, frälsningsgärning och uppståndelse. De är det nav i tillvaron och den uppenbarelsens brännpunkt som drar allt annat till sig. Det är i ljuset av Kristus som allt annat i Skriften måste förstås och förklaras – och om vi relativiserar evangeliernas historiska sanningsanspråk så raserar vi grunden för tron på ett långt mer förödande sätt än vad en aldrig så hårdnackad fundamentalism förmår göra.

Men det försvar för det ofattbara i Guds fullkomlighet som lyser igenom både Kloos och Eva Erlandssons inlägg ställer vi oss bakom. Det är otvivelaktigt så att vi måste förstå det religiösa språket som “metaforer om en verklighet som ligger bortom vår fattningsförmåga”. Och visst kan ett hårt och ofördragsamt tonläge skrämma bort människor.

Det är bara det att Guds transcendens och den uppenbarelse genom vilken Gud låtit oss förstå att den är verklig, också nödvändiggör absoluta sanningsanspråk om en konkret verklighet. För i Kristus förenas analogi och bokstavliga utsagor. I Kristus blir trons, myternas och filosofernas Gud ett med den konkreta vardagsverkligheten omkring oss.

[ Fredrik Wenell: Begrav myten om att vetenskap och tro inte går ihop ]

När den Gud som enligt Gamla testamentets liknelser vandrar omkring i paradisets aftonsvalka så till sist står här inför oss en natt i Getsemane, blir metaforer och bokstavliga sanningsanspråk till sist ett och samma.

Men Gud är mycket riktigt omöjlig att fånga in. Guds essens är ofattbar, och Guds transcendens är absolut. Det är ett mirakel att vi ens förmår bejaka Guds existens med tron och förnuftet, och det är ett outgrundligt mysterium att han kommit till oss som ett litet barn, född av en jungfru.

Det är inte desto mindre sant.

Om vi som kallar oss kristna abdikerar ansvaret att vittna om vad förnuftet, traditionen och tron gör uppenbart för oss, vem ska då göra det?

—  Johan Eddebo och Phillip Calington

Här finns en rikedom av mening som aldrig går att uttömma, men i sakfrågan har vi ytterst två tolkningsmöjligheter. Vi kan bejaka, eller så kan vi förneka.

Och Kristus sände heller inte ut lärjungarna bara för att lyssna eller reflektera. Han förmanade oss just att inte gömma undan det ljus han gett oss att bära fram. För om vi som kallar oss kristna abdikerar ansvaret att vittna om vad förnuftet, traditionen och tron gör uppenbart för oss, vem ska då göra det?

Vi lever i en tid av relativism och djup existentiell rotlöshet. Detta inte minst för att scientismens reduktiva anspråk och modernitetens förtingligande nyttorationalitet väcker ett motstånd inom människan som ofta tar formen av en vilseledande subjektivism. Men mitt i allt detta står kristendomens sanningsanspråk upp som fälttecknet för en fullödig och mångfacetterad realism som inte reducerar oss till viljelösa objekt eller marionetter utan låter oss bli medaktörer i detta oerhörda kosmiska drama.

[ Livsstil: “Även en liten tro på Gud räcker att dela” ]

För han tvingar oss inte att välkomna honom. Han lät sin frälsningsgärning bero av den heliga moderns fria val. Vi måste på samma sätt söka för att finna. Och även om vi vet precis var dörren finns måste vi knacka för att den ska öppnas.

Som S:t Efraim syriern skrev redan på 300-talet: Gud kunde mycket väl ha förmått oss att lyda honom till sitt eget välbehag, men av nåd och ofattbar kärlek betalade han ett pris vi aldrig någonsin kan förstå så att vi av egen fri vilja skulle kunna bejaka det hopp som han har kallat oss till. Så att Gud ska kunna födas också i oss, i vår tro, i våra viljor och vårt förnuft, att vi genom hans övernaturliga närvaro på något ofattbart sätt ska få möjligheten att ta del i Den Heliga Treenighetens inre liv.

Så att var och en av oss skulle kunna stå tillsammans med Petrus att möta den fråga vi alla måste besvara i våra egna hjärtans hemliga dunkel:

“Vem säger du att Jag är?”

[ Läs tidigare inlägg | Eva Erlandsson: Den som hävdar sig ha den sanna tolkningen kanske utestänger just sanningen ]