Debatt

Våra mest värdefulla skatter hotas av ytlig materialism

Vi borde hysa mindre oro för vad som kan hända i kyrkorummet om hemlösa får söka skydd där, och mer oro för vad som är på väg att hända när de inte får göra det, skriver Birger Thureson.

Kyrkans försäkringsbolag var rädd att något kostnadskrävande skulle hända om hemlösa fick sova över i det helgade rummet.

Av hänsyn till kulturhistoriska värden (konstföremål) får inte Klara kyrka i Stockholm ge nattkvarter åt hemlösa, läser jag i tidningen en kall januaridag. Som om den humanitära traditionen med rötter i kristen tro och kristet tänkande inte vore ett kulturhistoriskt värde att värna under ekonomismens frostnätter.

Att det handlade om pengar när domkyrkoförsamlingens kyrkoråd fattade det bistra beslutet, det har jag förstått. Kyrkans försäkringsbolag var rädd att något kostnadskrävande skulle hända om hemlösa fick sova över i det helgade rummet. Som till exempel en brand i den anrika byggnaden, där många konstskatter finns.

I övrigt är jag inte insatt i de tekniska och administrativa detaljer som ligger bakom beslutet, och min ambition är inte heller att leta syndabockar. Men jag ser i händelsen en symbolik av vidare betydelse.

Att Klara kyrka är en skattkammare i en annan och, enligt min mening, viktigare bemärkelse är värt att reflektera över. Här brinner den kristna kärlekens låga som inte föröder värden, utan skapar värden genom att värma frusna människor och hela trasiga liv. Något som påverkar hela samhället i en god riktning.

Vad kan vara viktigare under en andlig klimatkris än att värna den kulturen?

Den unga kristna kyrkan etablerar idén om det universella människovärdet.

—  Birger Thureson

Ordet kultur (av latinets cultura) används på olika sätt. Dels brukas det om andlig odling, konstnärlig bearbetning, bildning. Men det används också som beskrivning av levnadsmönster hos en grupp, ett levnadssätt hos ett samhälle.

Den brittiske sociologen och samhällsforskaren Anthony Giddens har definierat begreppet på följande sätt: “En kultur skapas utav värden som medlemmar värnar om, alltså normer som man följer samt saker som de skapar.”

Det är så jag använder ordet kultur här. Jag talar inte om värdefulla konstskatter som finns i gamla kyrkor utan om en samhällskultur, som har sina rötter i kristen tro och kristet tänkande. Och som nu hotas av en ytlig materialism och kallhamrad ekonomism, där plånboksfrågorna förvandlas till hjärtefrågor.

I boken Litteratur och människovärde skriver författaren Carl-Henning Wijkmark: “Vi håller på att frångå de moraliska värdeskalorna, kristna eller humanistiska, och har i stället antagit en ekonomisk värdeskala.” Utvecklingen sedan boken publicerades 1988 har på intet sätt motsagt författarens påstående. Tvärtom.

Vi bör självklart bejaka ett samhälle där det finns utrymme för olika tankar och åsikter. Men det kan vi göra utan att blunda för det faktum att vi lever i en kultur som i hög grad formats av just kristendomen. Och som mått väl av det.

Julaftonen 2015 publicerade kyrkohistorikern Joel Halldorf en kulturartikel i Expressen (senare återgiven i boken Kvällstidningsteologi), där han pekar på hur inkarnationen – att Gud blev människa i Jesus – blev en brytpunkt i mänsklighetens historia, och hur den unga kristna kyrkan etablerar idén om det universella människovärdet.

Romarriket, inom vilket Jesus föddes och verkade, var ett extremt klassamhälle där individens värde avgjordes av positionen på samhällsstegen, framhåller Halldorf. Kejsaren var nästan en gud, medan slavar, barn, kvinnor och personer med funktionsnedsättning inte betraktades som fullvärdiga människor.

Det var en grym och brutal tid. Barn sattes ofta ut för att dö. Ett populärt nöje var att se slavar döda varandra i gladiatorspel.

Vi lever i en tid där människovärdet knyts till förmågan att prestera.

—  Birger Thureson

I den framväxande kyrkan odlades en annan kultur. “Här fanns något nytt: en omsorg om samhällets svaga. I kyrkorna fanns förråd med mat och kläder för medellösa. Det var det första välfärdssystemet i västerlandets historia”, heter det i Halldorfs julartikel.

Så småningom färgades hela Europa av det kristna tänkandet. Sjukhus och fattigvård etablerades. Klostren blev kulturella centra. Kyrkan blev utbildningens moder.

I en artikel i tidskriften Signum (7/1998) skrev Per Beskow en gång: “Medan kyrkor underhålls och repareras kontinuerligt tillåts det andliga kristna arvet i vårt land att snabbt tunnas ut och till sist försvinna totalt. En katastrofalt minskande kunskap om den kristna tron, om Bibeln, om allt vad kristendomen står för, religiöst, socialt och kulturellt. Kvar blir ett slagg av fördomar, missuppfattningar och negativa attityder som försvårar eller omöjliggör kommunikation mellan kyrkorna och den sekulariserade befolkningen.”

Skarpa ord. Allvarsamma ord. Kanske alltför pessimistiska, sett i ett kristet perspektiv.

Författaren Lars Gyllensten menade, att det kristna arvet inte är så förkastat som vi kan tro utan ligger där latent under kulturlivets yta. Så är det kanske. Men vi lever i en tid där människovärdet knyts till förmågan att prestera, där ekonomismen gör sig bred, och där demokratin är under attack.

Då borde vi hysa mindre oro för vad som kan hända i kyrkorummet om hemlösa får söka skydd för vinternattens kyla där, och mer oro för vad som är på väg att hända när de inte får göra det.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig