Dags att välkomna hbtq-personer som en självklar del av församlingen

“J … ja … jag är ingen svår fråga!” sa han med darrande röst. Han hade vuxit upp i en frikyrklig familj och haft en lång resa ut ur garderoben som hbtq-person. Trots kränkande bemötanden i sin församling hade han fortfarande en stor kärlek till den. Ville så gärna tillhöra och tjäna församlingen med sina gåvor. Nu satt han i samtal i församlingsledningen, som hade gett uttryck för att: “Du måste förstå att detta är en svår fråga.”

Denna inledande berättelse är bara en av många vardagsepisoder från församlingar hämtad från den nyutgivna antologin En enda kropp – vägar till en hbtq-inkluderande församling. Det finns nog ingen församling som vill få hbtq-personer att tvivla på att de är Guds avbild och Guds barn. Men när deras identitet bemöts som en “fråga” blir det ändå ofta konsekvensen.

Om vi sedan räknar in föräldrar, släktingar, vänner, kollegor och grannar, för att inte tala om alla hbtq-personer som skulle vilja vara med i kyrkan men utgår från att de inte är välkomna, förstår vi att otaliga berörs negativt av kyrkornas tystnad och tvekan gällande inkludering. Så länge det finns minsta tvivel om att hbtq-personer är välkomna som fullvärdiga medlemmar i församlingen, har kyrkosamfunden ett arbete av högsta prioritet att göra.

Varje församling måste börja arbetet i just sin verklighet. Oron och rädslan kan vara stor. Är det ens möjligt att skapa en inkluderande gemenskap för alla, om vi har så olika ståndpunkter kring något som för vissa människor i församlingen handlar om hela deras livssituation och identitet?

Människor är aldrig perifera existenser för Gud, och därför är människors inkludering en grundbult hos Jesus.

Vi menar att det är möjligt. Om vi tillsammans kommer överens om att inte döma varandra, öppnas möjligheterna för mer konstruktiva och respektfulla samtal. Här behöver vi också träna oss i att vara öppna och raka i kommunikationen. Vi måste kunna reflektera tillsammans över vad vårt samtal gör med oss: Vad händer när vi säger så här? Vad gör dessa formuleringar med oss? Sårar jag andra människor genom mitt sätt att tala kring detta? Kanske måste vi också våga oss på att förmana varandra kärleksfullt när vi inte lyckas kommunicera på ett icke-dömande sätt.

[ Vi behöver Jesu vägledning snarare än omläsningar av evangeliet ]

I många kyrkosamfund förs samtalen om hbtq i dag. Det är bra. Men ofta sker samtalen med förbehållet att “frågan” riskerar att ta för stor plats. Det kan finnas en god tanke bakom en sådan tvekan, att evangeliet om Jesus Kristus ska vara i centrum. Men, om Jesus är centrum i en församling, är då allt annat periferi? På sätt och vis är det ju så, men ändå inte. Människor är aldrig perifera existenser för Gud, och därför är människors inkludering en grundbult hos Jesus. Därför är person viktigare än sak. Alltid. Kanske är detta synsätt det första steget som kan motivera lokala församlingar att börja arbeta aktivt inkluderande?

En annan viktig aspekt är frågan om bibeltolkning. Vi vill hävda att detta inte handlar om bibeltrohet utan om bibeltolkning. Och vi behöver odla en bibelläsning och bibeltolkning som är i överensstämmelse med Jesu liv och undervisning, snarare än en tolkning som styrs av samtiden å ena sidan eller antika texter med sin tids förbud å andra sidan.

Bibeltolkning är inte något fast och fixerat, utan ett öppet projekt för alla dem som tar Bibelns texter på allvar.

Jesus gav mänskligheten inbjudan att leva heliga liv, men hans undervisning utmanade ofta lagens bokstavliga betydelse. Jesus poängterade ofta lagens intention som är Guds utgivande kärlek till människan. När bokstaven hindrade människan från hälsa och gemenskap, var det lagens intention, Guds kärlek till och omsorg om människan, som gällde. Detta ger oss en god grund att arbeta aktivt inkluderande som församlingar.

Bibeltolkning är inte något fast och fixerat, utan ett öppet projekt för alla dem som tar Bibelns texter på allvar. Genom att utgå från Jesu person och undervisning kan vi finna en bibeltolkning som är robust nog att hantera etiska utmaningar i en värld i ständig förändring.

Titeln på antologin vi har skrivit, En enda kropp, är hämtad från Paulus liknelse om församlingen som en kropp i Första Korinthierbrevet. Liknelsen visar på vikten av att vi är olika i församlingen, och att alla delar behövs. Den påminner oss också om hur Jesus inkluderar personer eller grupper som samhället anser vara annorlunda och därför inte borde få inkluderas.

[ Hbtq-frågan ledde till splittring inom Jesusmanifestationen ]

Det speciella med kyrkans uppdrag är att målgruppen är alla. Det finns egentligen ingen gräns för vem som skulle kunna närma sig kyrkan, Kristi kropp. Församlingen behöver alltså per definition vara välkomnande för hbtq-personer. Annars är den ingen kropp, utan en social klubb. Om en del av kroppen lider, lider hela församlingen. Om bara vissa människor är med blir kyrkan något annat än Kristi kropp på jorden – den blir stympad.

Inkludering är varken självklart eller enkelt, utan ett hårt arbete. Men belöningen är stor. Vi får fler perspektiv, vi blir fler som är bärare av evangeliet och Guds kärlek når till fler.

[ Elisabeth Sandlund: Vi måste kunna diskutera hbtq utan hat och övertoner ]

Robert Eriksson, föreståndare i Betlehemskyrkan Göteborg, författare och musiker

Anna-Karin Caspersson, socialpedagog och verksamhetsutvecklare på EKHO Göteborg

Lina Mattebo, redaktör, journalist och skribent

Anders Camenius, ordförande i EKHO Göteborg

André Jakobsson, pastor & regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan region nord

Anna Håkansdotter, engagerad i EKHO Göteborg och medlem i Betlehemskyrkan

Anton Lundholm, teologie kandidat i bibelvetenskap, föreläsare och författare

Björn Cedersjö, etiker och tidigare lärare och skolledare på Örebro teologiska högskola och arbetat på Sveriges kristna råd

Christian Eidevald, docent vid Stockholms och Göteborgs universitet, medlem i Kungsporten Huskvarna

Emanuel Johansson, teologistudent, skriver och talar på temat trans och kristen

Emma Audas, pilgrimspräst i Vadstena

Emma Jesperson, präst i Svenska kyrkan i Malmö

Jenny Dobers, pastor & regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan region Stockholm

Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm, författare och skribent

Roland Stahre, pingstpastor, låtskrivare, sjukhuspastor

Sara Wrige, präst i Svenska kyrkan och teknologie doktor i fysik

Sofia Devall, församlingsmusiker i Lessebo församling i Växjö stift

Sofia Ekelund Fogelström, präst i Nybro pastorat

Tobias Elof Hadin, präst och speldesigner, Hammarkullen, Göteborg