Hbtq-frågan visar att kyrkan måste bli “sekulär”

Hösten 2017 deltog jag i releasen av antologin Välkomna varandra: Bejakande perspektiv på homosexualitet. Olika personer från frikyrkorörelsen vittnade modigt om sina uppfattningar och erfarenheter av kristen tro och identitet. I offentligheten delade de ett rättfärdigt och profetiskt budskap om förvandling.

Jag blev djupt berörd och frågade nyfiket om hur processen påverkat deras tro och förståelse också av församling. “Det var en bra fråga”, svarade någon. Men den tigande panelen verkade helt sakna ord. Frågan blev osynliggjord.

Antologin En enda kropp: Vägar till en hbtq-inkluderande församling ger nu plats för nya röster, och Robert Eriksson med flera uttrycker sig lovande: “Vi måste kunna reflektera tillsammans över vad vårt samtal gör med oss. Vad händer när vi säger så här?”.

Men repliken från Stefan Swärd med flera visar att en typ av skyttegravsstrid bitit sig fast, trots den välkomnande attityden från båda sidor: “När vissa grupper i västvärldens kyrka driver på för att lyfta in hbtq-frågan som central och kräver att kyrkan ska ändra sin teologi bedriver man en kamp med potential att vara mycket splittrande”.

Men är detta en konflikt där endera part måste vinna? Eller ger låsningen av läsningen snarare uttryck för två stillastående församlingslinjer, vilka bevisligen delar hoppet om möjlig kommunikation, men gemensamt saknar en kreativ och nödvändig transformation?

Problemet är att de tillstånd och så kallade frågor som relaterar till en tid som är förbi medför att en binär splittring kan förbli.

—  Jacob Molander

Jag tror att polariseringen i “hbtq-frågan” går tillbaka till två epoker och tillstånd som länge präglat frikyrkornas självförståelse. Dessa två kyrkosyner prövar jag att kalla konventikulär (av konventikel) och matrikulär (av matrikel). Den tidigare har sina rötter i de samlingar som utgjorde centrala mötesplatser för den första frikyrkliga generationen. Den senare har sitt centrum i ett slags frikyrklig variant av församlingsboken.

Eriksson med flera betonar en konventikulär syn, att komma samman. Genom ömsesidig relation söker församlingen skriftens intention. Det finns ingen gräns för den som vill närma sig Kristi kropp.

Swärd med flera betonar en matrikulär syn, att sätta samman. Genom tydlig artikulation söker församlingen skriftens perfektion. Välkommen är den som vill vandra mot större Kristuslikhet.

Debattinläggen fokuserar alltså på inre och yttre gränser, medan Jesus Kristus är den som bryter med sådana preferenser. De blir förlegade versioner av kärnfamilj och ingen förvandlad stjärnfamilj – de visar inte hur brännande “frågor” kan förvandlas till brinnande “lågor”.

[ Elisabeth Sandlund: Vi måste kunna diskutera hbtq utan hat och övertoner ]

Evangelierna och Guds rike kan inte bara vara en fusion, utan inbegriper en förnyad position, där Jesus Kristus inte enbart kallar människor till omvänd riktning, utan till omvända roller. Det är här, menar jag, som “frågan” om hbtq hör hemma: Hur förvandlar den relationen till mig själv, min nästa och Herren, min Gud?

I sitt gemensamma budskap om att välkomna och nå ut, saknar inläggen vägar till att komma ut.

I boken The Irresistible Revolution: Living as an Ordinary Radical berättar Shane Claiborne om att han en gång gick ut på stan och pratade med en hemlös människa, i en gränd i stadens centrum. Den hemlöse började prata med honom om Gud. Han kände till Bibeln, men fortsatte prata om “de kristna”, i tredje person. Lite förvirrad, frågade Claiborne mannen om han inte själv var kristen. Den hemlöse svarade: “Nej, mitt liv är en alltför stor röra”.

Då frågade Claiborne vad den hemlöse tänkte att en kristen är, och han svarade: “Någon som har fått ordning på sig själv och sitt liv”. Claiborne erkände att han nog inte heller är en kristen och att han inte var säker på om han någonsin träffat en sådan, och de skrattade tillsammans.

[ Långvarig konflikt delar kyrka - nyanställning drev på situationen ]

Vi kan inte förkunna ett budskap utan att förvandlas, ropar rösten i öknen. Vad är kyrkan kallad att förkunna? Hur förvandlas den av det? Den lutherska vändningen på tolkningen av kyrkan som kallad, inte ut ur världen utan till världen, vände även på tolkningen av kallelse.

Men senmedeltida förståelser av vad kallelse är fann nya vägar genom kalvinismen: Medan plikten mot Gud skulle utövas i ens relationer och situationer (Martin Luther), skulle den utövas genom sociala uppdrag och positioner (Jean Calvin). Steget var därför inte långt till att betrakta kallelsen som plikten mot varje plats där Gud kallar en. Kallelsen och dess innebörd kom därmed att sekulariseras.

Kyrkan definieras av sin rörelse ut i världen, av sitt uppdrag. Och världen kan inte förvandlas om inte kyrkan förvandlas. “Frågan” är därför inte enbart ecklesiologisk (av ekklesia, kallad ut) utan eskatologisk (av eskatos, det yttersta): Vart är vi på väg?

Guds försoning och mission handlar om att sändas ut och förkunna evangeliet i varje ny tid. Men problemet är att de tillstånd och så kallade frågor som relaterar till en tid som är förbi medför att en binär splittring kan förbli. Därför måste alla vägar till att förvandlas som församling gå via vägen från både konventikulär och matrikulär, mot att bli det som flera samtida teologer beskriver som helt sekulär!

[ Elisabeth Sandlund: Vad är det Immanuelskyrkan är öppen för? ]