Debatt

Beställda barn får betala priset för föräldrarnas lycka

Vid en adoption är ett barns behov av en ny familj utgångspunkten. Vid surrogatmödraskap planerar vuxna att producera ett barn som kommer tvingas genomgå en traumatisk separation, skriver Johanna Byman, Brita Storlund och Cecilia Björfjell-Klingberg, Människovärde.

Skötare och bebisar i en källare i Kiev, Ukraina.

Surrogatmödraskap framställs ofta som ett okomplicerat fenomen. Ofrivilligt barnlösa ges möjlighet att bli föräldrar, och dessutom har väl kvinnor rätt att göra vad de vill med sina kroppar, samtidigt som de kan göra en god gärning för en medmänniska. Förespråkare argumenterar också för att barn födda av en surrogatmamma är de mest efterlängtade av alla. De beställande föräldrarna har genomgått sorgen av ofrivillig barnlöshet och anses därför vara ytterst motiverade att bli föräldrar.

Gemensamt för ovannämnda argument är dock att de utgår från vuxnas perspektiv. Var finns barnets perspektiv vid surrogatmödraskap? Är det tillräckligt för ett barn att veta att surrogatmamman utövade rätten till sin kropp? Är det tillräckligt att vara efterlängtad om man inte har möjlighet att spåra sina rötter, vilket är fallet om äggdonatorn varit anonym? Och har barn rätt att lära känna eventuella halvsyskon som kan vara utspridda i olika delar av världen?

Adoptivbarn som hittat sina biologiska föräldrar uttrycker ofta att den saknade pusselbiten har fallit på plats. Trots en lycklig barndom med kärleksfulla adoptivföräldrar har de ändå haft en känsla av att något saknats. Denna upplevelse delas troligen av barn födda av en surrogatmamma.

Under graviditeten har barnet lärt känna surrogatmammans hjärtslag, röst och beröring, men separeras från henne efter förlossningen. Mycket tyder på att denna separation är ett trauma för barnet.

Men hur långt är vi beredda att gå för att få vår högsta önskan uppfylld?

—  Debattörerna

Vid adoption handlar det dock om ett barn som redan finns och som av någon anledning har behov av en ny familj. Det är barnets och inte vuxnas behov som är utgångspunkten. Surrogatmödraskap är däremot ett kontrakt där vuxna planerar att i framtiden producera ett barn som kommer att utsättas för minst en separation, vilket kan få följder för barnets fortsatta välbefinnande. Frida Park skriver (22/3) att det har byggts upp en global industri kring kvinnor som bär och föder barn åt någon annan. Konsekvenserna är enorma.

I maj 2020 spreds ett filmklipp från Ukraina där 46 barn födda av surrogatmammor låg i små sängar och grät. På grund av pandemirestriktioner hade de beställande föräldrarna inte kunnat hämta dem. Anknytningen som under graviditeten skett mellan surrogatmamman och barnet var bruten, och vården skedde av personal med munskydd och plasthandskar. Vid de beställande föräldrarnas avhämtning väntade ytterligare en separation. I januari 2022 fanns uppgifter om barn som ännu inte hämtats, och i februari bröt kriget ut.

SVT nyheter får vi nu läsa om surrogatmammor som evakuerats till andra länder, men vi får inte veta om deras egna barn och familjer fått följa med. För att godkännas som surrogatmamma måste man nämligen ha fött minst ett eget barn. Tar fertilitetsagenturerna ansvar för mödrarnas egen familjs säkerhet också? Enligt New York Post har gravida surrogatmammor som på grund av kriget lämnat landet dessutom tvingats tillbaka till Ukraina. Orsaken är att barnet enligt agenturen Biotexcom måste födas i Ukraina för att juridiskt krångel för alla inblandade ska undvikas.

DN hade ett reportage om 20 nyfödda barn i en källare som beställande föräldrar på grund av kriget inte kunnat hämta. Ryska trupper fanns tillräckligt nära så att ljudet av explosioner kunde höras. Hur länge det dröjer innan beställande föräldrar får möjlighet att komma och hämta sina barn är det nog ingen som vet.

Och vad händer om de beställande föräldrarna hinner skilja sig under tiden de väntar? Eller om de ångrar sig och inte längre vill ha barnet, exempelvis om det visar sig ha någon form av funktionsnedsättning? Det kan låta som extrema undantag, men faktum är att sådana händelser redan ägt rum.

Eftersom Gammy hade Downs syndrom hämtade föräldrarna endast hans tvillingsyster.

—  Debattörerna

Baby Manjhi är ett sådant exempel. Hon föddes 2008 av en indisk surrogatmamma till beställande föräldrar i Japan. Innan hon föddes hade de beställande föräldrarna skilt sig och den beställande mamman, som inte hade någon biologisk koppling till henne, ville inte längre bli mamma till exmakens biologiska dotter. Pappan, som hade biologisk koppling till Manjhi, fick först efter tre månaders byråkrati ta hem sin dotter.

Baby Gammy föddes 2015 av en thailändsk surrogatmamma till beställande föräldrar i Australien. Eftersom Gammy hade Downs syndrom hämtade föräldrarna endast hans tvillingsyster, och Gammy blev kvar hos surrogatmamman.

Baby Bridget föddes 2016 av en surrogatmamma i Ukraina, men på grund av funktionsnedsättningar hämtade det amerikanska paret aldrig hem henne. Bridget hamnade på barnhem, och först tre år senare beviljades hon medborgarskap i Ukraina. Detta står i strid med barnkonventionen som i artikel 7 bland annat säger att barn redan från födseln har rätt till en nationalitet. En barnombudsman i Ukraina har uppgett att han känner till ytterligare tio liknande fall, och att det dessutom kan finnas ett mörkertal.

Det är lätt att beröras av smärtan hos ofrivilligt barnlösa. Längtan efter barn är naturlig och förståelig. Men hur långt är vi beredda att gå för att få vår högsta önskan uppfylld? Om det innebär att barn och surrogatmammor (samt deras familjer) riskerar att fara illa, går det inte att etiskt försvara.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig