Debatt

Vi idealister har haft fel om nästan allt

Rysslands anfallskrig på en annan europeisk stat har i princip raserat varje argument som funnits mot ett svenskt Natomedlemskap, skriver Henrik Ehrenberg.

Natodebatten sätter oss som varit emot ett svenskt medlemskap och har en idealistisk livssyn på hårda prov. Problemet är dock inte att debatten snabbt svängt och att Sverige rusar mot ett Natomedlemskap. Problemet är att vi har haft fel om nästan allt.

Det fanns en tid när allt såg ut att gå idealisternas väg. Allt fler länder blev demokratier. Världshandeln frodades. Antalet kärnvapen minskade. Tanken på ett framtida europeiskt krig syntes omöjlig. Nu fanns fred och samförstånd inom räckhåll. Men Rysslands anfallskrig på en annan europeisk stat har i princip raserat varje argument som funnits mot ett svenskt Natomedlemskap och för att vi klarar oss utomordentligt väl på egen hand.

Vi idealister trodde att ökad handel skulle göra det omöjligt att starta framtida väpnade konflikter. Om Ryssland – och resten av världen – bara knöts nära varandra ekonomiskt skulle varje krig kosta mer än det smakar. Det har funnits som argument bakom ökad handel med gas och olja från Ryssland till EU.

Nord Stream kunde inte bara knyta ländernas gasledningar samman, utan också göra oss ekonomiskt beroende av varandra – och det var positivt. Att Ryssland är beroende av intäkter från olja och gas har dock inte hindrat dem från att invadera ett grannland.

Hur ska drömmen om en fredligare värld överleva Rysslands anfallskrig och en politik formas inom ramen för ett svenskt Natomedlemskap?

—  Henrik Ehrenberg

Vi trodde att alliansfriheten skulle fortsätta att gynna Sverige och ge oss handlingsfrihet. Fråga president Zelenskyj hur stor handlingsfrihet han tycker att Ukraina hade när Putin dundrade in över gränsen. Men någon fullständig solidaritet finns inte om den måste uppstå i seminarieövningar mitt under brinnande krig. Utan Natos musketörsåtagande kan Sverige bara hoppas att andra länder snabbt tycker att det är mödan värd att rusa till vår hjälp för att hindra en invasion. Det framstår nu som fromma förhoppningar och ett fruktansvärt vågspel.

Vi trodde att anfallskrigens tid var slut. Vi argumenterade för att det inte är så konflikter ser ut i en modern värld. Det var ju inte soldater och bomber vi behövde skydda oss mot utan IT-attacker och miljöhot. Alltså var det territoriella försvaret gammalt och förlegat.

Vi inbillade oss att den enda vägen till en fredligare och säkrare värld var en oberoende svensk röst. Fortfarande argumenteras det för att Sverige som Natomedlem inte kan arbeta för kärnvapennedrustning, och detta trots att den som i praktiken sett till att världen fått färre kärnstridsspetsar var en amerikansk republikansk president: Ronald Reagan.

Vi ville se ett slut på svensk vapenindustri, eftersom vapen i sig drev fram kapprustning och väpnade konflikter. Vi gjorde i princip ingen skillnad på diktaturer och demokratier, eftersom vi var övertygade om att det var vapnen i sig som var problemet.

Vi blundade för det faktum att den som inte kan försvara sig militärt är i händerna på den som har helt andra värderingar och inte drar sig för att använda vapenmakt för att få som den vill. Det har visat sig att det är värderingskonflikter som är problemet, inte vapen.

När Natodebatten för några år sedan försiktigt började vända i Sverige argumenterade bland annat jag emot att mitt eget parti skulle byta fot och överge alliansfriheten. Problemet var egentligen inte samarbetet i sig. Problemet var att Natos militära strategi innefattar ett kärnvapenparaply. Det gick – på idealistiska och etiska grunder – inte för sig. Rysslands invasion av Ukraina borde ha fått fjällen att falla från fler ögon än mina.

Inför en aggressiv och skrupelfri fiende räcker idealismen inte långt. Faktum är att idealismen och förnekandet av att all världens ledare inte begriper mänsklighetens bästa nu mals ned i direktsändning – medan vi ser sönderbombade städer, död, lidande och miljoner på flykt. Och detta på vår egen kontinent – inte någonstans långt bort om vilket det bekvämt går att teoretisera över orsakerna till ond bråd död och fördela skuld enligt någon marxistleninistisk mall.

En sak hade vi uppenbart rätt om: Krig är fruktansvärda. Men. Världens idealister har en hemläxa att göra: Hur ska drömmen om en fredligare värld överleva Rysslands anfallskrig och en politik formas inom ramen för ett svenskt Natomedlemskap? Vi är svaret skyldiga.

Fler artiklar för dig