Debatt

Politiken behöver en varm kristenhet

När godhet har blivit ett skällsord har någonting gått fel i ett samhälle. Då behövs en annan kristendom i debatten, skriver Johan Sjölander, tankesmedjan Tiden.

Tro och politik har tidigare alltid varit två olika delar av mig. Åtminstone har jag tänkt så. Jag har mitt yttre, politiska, självsäkra och samhällsengagerade jag. Och så mitt inre, grubblande, sökande existentiella religiösa jag.

Ibland har politiken tvingat fram ställningstaganden. Som när kyrkan skildes från staten. Det var i sak egentligen inte sant, jag hade ju kunnat gå ur även tidigare om jag velat, men det skapade ändå en känsla av att jag just då gjorde ett val. Att jag aktivt valde att vara kvar. Faktiskt ville vara en del av denna gemenskap, inte bara var kvar av slentrian.

Med tiden har också den där självklara gränsen suddats ut. Det finns fortfarande delar av mitt religiösa varande som är genuint icke-politiskt. För mig personligen handlar det om en känsla av direkt, personlig relation med något större och ogripbart som egentligen inte går att uttrycka men som jag valt att beskriva och förstå med termen Gud. Men det finns också något annat. Ett budskap om kärlek, förlåtelse, hur vi ska vara som människor och mot varandra. Som blir svårare och svårare att skilja från det politiska.

Det finns paradoxalt nog få saker som står så långt från min egen förståelse av det kristna kärleksbudskapet som den amerikanska kristna högern.

—  Johan Sjölander

Det svenska folkhemsbygget har alltid varit i grunden materialistiskt. Men i vår samtid har den mänskliga gemenskapens mer existentiella dimensioner blivit alltmer påtagliga. När jag följer den allt hetare valdebatten idag blir det ibland smärtsamt påtagligt. Vi ser ett ideologiskt drama utspela sig som inte går att förstå annat än i moraliska termer. Och det går inte att bygga en ogenomtränglig mur mellan moraliska och religiösa uppfattningar.

Det finns paradoxalt nog få saker som står så långt från min egen förståelse av det kristna kärleksbudskapet som den amerikanska kristna högern. Avståndet kanske inte är lika stort som mellan en from muslim och en hårdkokt islamist, men jag tror det är en liknande typ av spänning. Någon tar det vackraste du vet och gör det till det fulaste som finns.

I dag tycker jag mig se tydliga tecken på något av en amerikanisering av svensk politik. Vi ser det i retoriken, på sociala medier, i den politiska tonen. Även kristendomen blir ett vapen i detta kulturkrig. Religionen blir ett sätt inte att närma sig Gud och få stöd i ett leva ett gott liv utan att dra en skarp gräns mellan vi och dom.

När godhet har blivit ett skällsord har någonting gått fel i ett samhälle. Och en tanke som vägrar släppa mig är att i detta drama religionen kanske ändå måste ta ställning. Mer än så. Har ett ansvar. Och kan vara en kraft.

Då behövs en annan kristendom i debatten. En som förstår det ansvar vi måste ta för vår gemensamma jord och dess klimat. En som inte stillatigande låter girigheten breda ut sig och de fattigaste betala priset. En som varnar när krafter med sina rötter i mänsklighetens mörkaste historia är på väg att få reellt inflytande och makt.

Om några veckor kan vi ha en regering i Sverige vars bildande och överlevnad bygger på förhandlingar med ett främlingsfientligt parti med klimatförnekande drag. Ett parti med företrädare som uttryckt att judar inte kan vara svenskar och att muslimer är ett existentiellt hot mot Sverige, att främlingar är några vi ska vara rädda för.

Det är något drastiskt nytt i svensk politik. Det måste vara fler än jag som skräms av detta inte enbart utifrån sina politiska uppfattningar, utan även utifrån mer grundläggande moraliska impulser bottnande i den egna tron.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig