Till alla er unga: Det är helt normalt att livet ibland gör riktigt ont

Under flera års tid har det rapporterats om hur den psykiska hälsan bland unga i Sverige blivit allt sämre. Klimatångest, oro för utvecklingen i världen och ett konstant brus som trycker på bidrar till ohälsan.

Jag satte kaffet i halsen i morse när jag läste i en nyligen gjord undersökning av föreningen Mind om ungas psykiska mående att “En av orsakerna kan vara att vanlig livssmärta ofta tolkas som sjukdom eller något som bör behandlas bort”.

Dagens ledarskribent Steven Crosson berörde detta i sin ledare i Dagen den 6 oktober. Han menade att det i dag är mer socialt accepterat att tala om sitt mående, speciellt bland unga – något som i grunden är bra – men att denna ökade acceptans kan leda till att fler tror sig lida av psykisk ohälsa än vad som verkligen är fallet, med ökad medicinering som följd.

Crosson skriver också: “Vi ska inte tala mindre om psykisk ohälsa. Men vi ska heller inte överdriva sakernas tillstånd att vara värre än vad de faktiskt är.” Artikeln föranledde specialpedagogen Jennifer Jansson att skriva en debattartikel i vilken hon bland annat gav perspektivet att den nya skolreformen 2012 kan ha bidragit till ungas allt sämre mående.

Många unga saknar helt enkelt den sortens relation med vuxna människor som gör det möjligt för dem att kunna prata om sina känslor och sitt mående.

—  Jeanette Ingemarson

Personligen tror jag att det är dags för oss föräldrar att kliva fram. Ta på oss vuxenrollen och vara närvarande. Rapporten från Mind beskriver att många söker vård på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) för symptom som bör tas om hand på annat håll. Det stora söktrycket till BUP leder i sin tur till att väntetiderna till psykiatrisk vård för unga blir långa och att många unga människor med stora behov får vänta orimligt länge på vård.

Att “vanlig livssmärta ofta tolkas som sjukdom” bidrar vidare till att ungas förväntningar på livet blir orimliga. Om det mesta som skaver i livet blir till sjukdom som ska behandlas eller medicineras bort är föreställningarna om vad som är ett normalt liv skeva.

Vad händer vid våra köksbord? Har vi slutat prata med varandra och dela livet – hela livet? Livet som innebär berg-och-dalbanor och som gör ont. Riktigt ont av och till. Så ont att man vill dra täcket över sig. Sätter vi på en skön serie i ett var sitt rum i huset och flyr – barnen i sitt rum och vi vuxna i ett eget? Har vi slutat dela det verkliga livet? Handlar allt bara om mig?

[ Studie: Kristna föräldrar i Sverige betyder mindre för tron ]

Vi bor i ett av världens mest individualiserade länder så självupptagenhet är vi rätt bra på. Och om nånting stör mig, eller om andra som inte berör just mig mår dåligt, vill jag helst slippa se det. Jag har ju fullt upp med mitt eget och mina egna problem. Eller?

Av någon anledning har många föräldrar, i vårt sekulariserade land, tappat självförtroendet när det gäller föräldrauppgiften att påverka med tro. Tappat självförtroendet i att påverka alls. Men vi måste ta oss tid att påverka, dela erfarenheter från våra egna liv, lyssna och peppa och tro och vägleda.

Men många unga saknar helt enkelt den sortens relation med vuxna människor som gör det möjligt för dem att kunna prata om sina känslor och sitt mående. Dela livets upp- och nedgångar.

I stället är de utelämnade åt sig själva, åt jämnåriga som står i samma livssituation och till sociala medier. I sociala medier – det vi vet alla, och säger ofta – är det inte den verkliga världen som visas upp. Men tror unga på det? Tror ens vi vuxna på det? Eller har vi tappat den insikten och tror trots allt att vi är de enda som bär stora tunga bagage och att alla andra har det så lätt?

[ Michael Wiander: Varför saknas det ett körkort för föräldrar? ]

Jag delade Minds rapport med min äldsta dotter Hedvig Rizell som jobbar med Juni, ett projekt som vill främja unga tjejers hälsa. Det hon framför allt reagerade på var att så många unga svarat att de inte vill prata med sina föräldrar eller med andra vuxna eftersom de är rädda att bli förminskade när de berättar hur de mår. Att de upplever en känsla av skam och inte känner sig lyssnade på eller ska få höra att de överreagerar och liknande. I den avslutande diskussionen sammanfattar rapportförfattarna: “Kanske handlar detta om brist på kunskap om hur man pratar om just mående eller brist på de vuxnas tid?”

Föräldrar, vi måste kliva fram! Sluta kapitulera och tro att vi inget har att komma med. Det är dags att släppa in våra barn och unga i våra liv. Det är dags att lyssna på varandra och dela livet tillsammans.