Unga lämnar kyrkan för att Jesus är påtagligt frånvarande

Höstens rubriker i Dagen har varit något av en sorgens parad. Först om den frikyrkokris vi inte längre kan fly, sedan om ungdomar som en efter en lämnar våra kyrkor. Svåra ord, nödvändiga ord.

För snart tio år sedan skrev jag boken Kyrkofäder, mystiker och evangelium, ett slags kritisk granskning av vår tids andliga vägledare. Det som i arbetet med denna bok slog mig var att vi som kristna i dag famlar över vad som är evangelium. I stället för att söka de så viktiga orden, sökte vi oss snarare bortom orden.

Det som nu är anmärkningsvärt med den stora undersökningen Kristen tro på glid? är vad Ulrik Josefsson och Fredrik Wenell skriver i sin inledning: “Ett annat kännetecknande drag för den tidiga frikyrkliga väckelserörelsen var dess centrering på Jesus. Omvändelsen handlade om att bli frälst av Jesus och till honom. I de intervjuer som genomförts inom ramen för den här studien är Jesus påtagligt frånvarande.”

Vägen tillbaka är att åter söka oss till de heliga orden om Jesus Kristus.

—  Christer Svensson

För att knyta an till höstens rubriker: Hur kan vi sjunga lovsånger om Jesus är påtagligt frånvarande? Än viktigare: Frågan är om vi inte här rör oss vid kärnan av både frikyrkans kris och varför fler och fler ungdomar lämnar våra kyrkor.

Jesus? Hur ofta har vi inte raljerat och ironiserat över en ytlig förkunnelse om vår Herre? Ibland med all rätt. Men vi kan inte komma ifrån det: Vägen tillbaka är att åter söka oss till de heliga orden om Jesus Kristus.

[ Bara en av tre tonåringar är kvar i frikyrkan som vuxen ]

Jag har inte svaret på hur detta ska gå till. Jag vet dock att den Herre vi vill följa tittade på den stora folkskaran. Sedan talade han, inte till folkskaran, utan till sina lärjungar, sannolikt utifrån den nöd han kände för de människor han såg. Han talade om att den väg vi som lärjungar har att vandra är att vara fattiga i anden, ödmjuka, sörjande världens nöd, hungrande efter rättfärdighet (Matt 5:1-6). Det är i denna karga miljö evangeliet hör hemma.

Jag har också både har läst och hört Elisabeth Sandlund tala om något som, om det stämmer, är lika hoppingivande som utmanande: att det pågår en påkristning i vårt land. Att många människor trevar efter en tro, men att “deras okunnighet ofta är monumental.”

Vi har en svår, men på många sätt salig, väg att gå.

[ Fem unga personer berättar: Därför lämnade jag frikyrkan ]