Debatt

Vilket är egentligen trosteologins unika bidrag till kristenheten?

Replik. Var det något som saknades i den svenska kristenheten när trosteologin svepte in på 1980-talet? Fanns det ett behov av någon återupptäckt? skriver Gunnar Löfgren.

Trosteologin är sjuk och behöver helas, var budskapet i Mikael Stenhammars debattartikel i Dagen 11/11, efter att Dagen publicerat ett reportage om framgångsteologi i Kenya. En replik på denna debattartikel ges av Emanuel Almroth den 24/11.

Man skulle kunna säga att Stenhammar representerar de personer som menar att trosteologin innehåller “viktiga dimensioner av kristet liv” som vi inte får förlora. Almroth representerar dem som lidit av sviterna av trosteologin och vill se att den “dras upp med rötterna och kastas bort”.

Denna typ av debatt med delvis oklara för/emot-argument har präglat debatten om trosteologin sedan 1980-talet. Risken är stor att man genom en sådan debatt blandar äpplen och päron, vilket oundvikligen leder till att man talar förbi varandra.

De som läser debattinläggen har svårt att se vari de egentliga problemen består. Slutresultatet är att själva sakfrågan kommer bort och vi får ett skyttegravskrig där argument skjuts iväg mot andra sidan, men inget egentligt resultat uppnås.

Har några viktiga dimensioner av tron tappats bort? I så fall behöver vi återfinna dem! Har något förvrängts längs vägen? Då behöver vi vrida det rätt!

—  Gunnar Löfgren

Min önskan är att bägge sidor kunde komma upp ur skyttegravarna och att de egna känslorna, upplevelserna och föreställningarna om vad som är vad lades åt sidan. Sedan kunde man mötas i ett för- och emot-fritt ingenmansland.

I det mötet har man en gemensam uppgift, nämligen att klargöra och mejsla ut vad som är den egentliga sakfrågan. Kunde man komma fram till en samsyn kring vilken sakfrågan egentligen är, borde möjligheten att se vad som behöver helas eller kastas bort kunna bli klarlagt.

För att kunna åstadkomma det helande som Stenhammar efterlyser behövs en klarläggande diagnos för att få fram en sjukdomsbild. Stenhammar skriver att utmaningen “består i att hitta en kreativ väg framåt som inte blir för ängslig inför extrema uttryck men som är kärleksfullt lyssnande, söker Andens urskiljning och biblisk skärpa med en profetisk röst”.

Det är ord som omfamnar stora djup vilket gör att Stenhammars artikel kan upplevas som lite för svepande. Det blir svårt att förstå vari problemet egentligen består och därmed svårt att förstå vad i trosteologin som behöver helas.

För att göra en bra sjukdomsdiagnos tror jag att två viktiga frågor behöver ställas. Den första frågan är: Vad är trosteologins unika bidrag till kristenheten? Den andra är den naturliga följdfrågan: Har detta unika bidrag tappats bort, förträngts eller kanske till och med förvrängts?

När väckelser genom historien har svept in i kyrkans liv har det många gånger berott på att något saknats i den etablerade församlingens verksamhet eller undervisning. Något har glömts bort, tonats ned eller helt enkelt gömts undan.

Genom kyrkans historia kan vi se hur Guds Ande startar olika rörelser och missionsprojekt utifrån att ett behov har uppstått i kyrkan, att ett tomrum behöver fyllas eller att en andlig förslappning krävt en nytändning. Många av våra kyrkor, samfund och rörelser har bidragit med något unikt till kristenheten ,vilket gett dem ett speciellt särdrag och ett existensberättigande i kristenheten.

Reformationen på 1500-talet är ett exempel på en sådan rörelse; hur en central sanning som gått förlorad – den om rättfärdiggörelsen genom tro – återupptäcktes och gav nytt liv in i kristenheten. När Luther fick ljus över denna bibliska sanning startade reformationen. Pingströrelsen som spridits över världen från 1900-talets början är ett annat exempel – genom den återupptäckte kyrkan de andliga och karismatiska gåvorna.

Utifrån detta perspektiv vill jag återvända till min första fråga: Vad är trosteologins unika bidrag till kristenheten? Var det något som saknades i den svenska kristenheten när trosteologin svepte in på 1980-talet? Fanns det ett behov av någon återupptäckt? Hade vi tappat bort någon biblisk sanning?

Om så var fallet, vad var detta bortglömda och vad var det i trosteologin som gjorde att vi kunde återupptäcka det? Kan vi fånga in detta kan vi därefter ställa nästa fråga: Har detta unika på något sätt tappats bort, förträngts eller kanske till och med förvrängts?

Svaret på dessa två frågeställningar ger troligtvis den diagnos vi behöver för att förstå vad trosteologins helandebehov består i.

Min förhoppning är att fler initierade kan bidra med svar och analyser av trosteologins unikum. Förhoppningsvis kan detta förtydliga den egentliga sakfrågan. Har några viktiga dimensioner av tron tappats bort? I så fall behöver vi återfinna dem! Har något förvrängts längs vägen? Då behöver vi vrida det rätt! Låt oss föra en konstruktiv sakfrågedebatt.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar