Debatt

Framgångsteologin är sjuk – den behöver helas, men inte raderas

Vilka former trosteologin än tar är det viktigt att undvika den vanliga reflexreaktionen att avskriva den som en extrem villolära, ett teologiskt rättfärdigande av girighet som skor sig på utsatta, skriver Mikael Stenhammar.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Framgångsteologin, eller trosteologin som jag väljer att kalla den, vågar lyfta ytterst väsentliga frågor som etablerade kyrkor och teologiska strömningar inte alltid vågat ställa. Däri ligger teologins attraktionskraft och största bidrag.

Trosteologin ställer frågan om frälsning har något direkt med vår ekonomi att göra. Kan kollekten i kyrkan ha en andlig dimension som är mer än att bara stödja en verksamhet? Har vår tro på Gud något med fysisk och mental hälsa att göra? Man frågar sig om tron på Guds godhet är något som ska påverka mina förväntningar i det här livet. Får materiella handlingar några andliga konsekvenser? Trosteologin undrar om det går att uppleva mer av Jesus seger över synd och djävul i det här livet.

Men – och det är ett viktigt men – sättet som trosteologin svarar på de frågorna är skevt och otillfredsställande och skapar i stället teologiska problem och ofta personligt lidande. Personer med tvivelaktig karaktär kan lätt utnyttja troendes längtan (detta är förvisso inte unikt för trosteologin). Men trosteologin får inte avskrivas för snabbt när man ser de mest flagranta missbruken. Inte heller ska trosteologin okritiskt omfamnas. I mina ögon är trosteologin sjuk – men den behöver helas och inte utraderas.

Extrema uttryck för det som ofta benämns som “framgångsteologi” beskrivs i Dagens reportage från Kenya. Läsningen kan upplevas exotisk och lite skrämmande för många i Sverige, men miljoner troende över världen omfamnar teologin i någon mån och menar sig hitta hopp och tröst i den. Det måste tas på allvar.

Kanske är trosteologin ett brustet svar på vad som i grunden är Andens viskande inbjudan att ta nya steg i tro på Gud?

—  Mikael Stenhammar

Övertygelsen om att stark tro på Gud, uttryckt genom pengagåvor och positivt tal, ska föra med sig ekonomisk blomstring, hälsa och allmän framgång i livet utgör grunderna inom teologin. Trosteologin är inte begränsad till vissa pentekostala subgrupper utan har en massiv påverkan på de flesta traditioner och rörelser över hela världen, även hos oss.

Faksimil Peter Manyuru.

Ibland tar teologin sig extrema uttryck och blir därför lätt igenkänd – som i den kenyanske pastorn Peter Manyurus fall – men i andra fall ligger den mer under ytan, som en underliggande berättelse som formar synen på Gud och världen. Vilka former trosteologin än tar är det viktigt att undvika den vanliga reflexreaktionen att avskriva den som en extrem villolära, ett teologiskt rättfärdigande av girighet som skor sig på utsatta.

Det råder inga tvivel om att trosteologin har gjort sig förtjänt av den typen av kritik och att man kan använda teologin för att bygga ett andligt pyramidspel som gynnar personen på toppen. Men trosteologin är större än de mest iögonfallande och tvivelaktiga ledarna. Och en överreaktion leder till att vi lätt kastar ut barnet med det smutsiga badvattnet.

De frågor som beskrivits ovan är långt från exotiska eller vilseledande. För den som tar frågorna på allvar leder de oss snarare närmare Bibelns stora frälsningsberättelse; Jesus beskrev själv sitt uppdrag i termer som har bäring på flera av frågorna (Luk 4:18–19).

Jag har en bakgrund som tidigare predikant inom trosteologin och har varit nära dess uttryck i Sverige, USA och Kenya. Efter det har jag doktorerat i ämnet, driver sedan 14 år tillbaka bibelskolan LOGOS Renewal i Kenya och utvecklar nu material för sociala medier under temat Liberating Faith just för att försöka ta på allvar den stora utmaning som trosteologi innebär.

Den oavsiktliga konsekvensen blir lätt att man stänger ner även de viktiga dimensioner av kristet liv som trosteologin försöker betona.

—  Mikael Stenhammar

Jag har mött många som, likt mig, sett problemen inom trosteologin. Men tyvärr leder dåliga erfarenheter ofta till en överreaktion för att skydda sig. Den oavsiktliga konsekvensen blir lätt att man stänger ner även de viktiga dimensioner av kristet liv som trosteologin försöker betona och slutar att brottas med frågorna som jag nämnde.

Utmaningen för alla troende, vare sig man är direkt påverkad av teologin eller står utanför, består i att hitta en kreativ väg framåt som inte blir för ängslig inför extrema uttryck men som är kärleksfullt lyssnande, söker Andens urskiljning och biblisk skärpa med en profetisk röst.

Ta inte miste: Vad jag skriver är inte ett försvar av Peter Manyuru eller trosteologin som den ser ut. Som Dagen beskriver det i sitt reportage är hans metoder mer samstämmiga med Johann Tezels avlatsförsäljning under medeltiden än med Jesus liv. Vad jag menar är att bara för att någon beter sig som den förlorade sonen i Jesus liknelse i Lukasevangeliet och tar sig friheter på Faderns godhet ska det inte per automatik tvinga oss att positionera oss som den äldre brodern.

Vi behöver en mer nyanserad och kreativ respons där vi lyckas svara bättre på de frågor som uppenbarligen miljontals kristna tycker är livsviktiga. Detta måste troende, församlingsledare och teologer ta på allvar, såväl i Kenya som i Sverige. För kanske är trosteologin ett brustet svar på vad som i grunden är Andens viskande inbjudan att ta nya steg i tro på Gud?

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig