För mig höll påve Benedikt på att bli vägen ut ur Katolska kyrkan

Fem dagar efter att påve emeritus Benedikt XVI avled på nyårsafton 2022 ger professor Yvonne Maria Werner i Dagen (sidan 3 i dagens tidning, reds anm.) sin syn på kardinal Ratzinger/Benedikts drygt tre decennier långa ämbetsperiod. Av en professor i historia som specialiserat sig på att forska om Katolska kyrkan förväntar jag mig dock betydligt mer än en apologetisk partsinlaga som lika gärna kunnat skrivas av vilken som helst hängiven lekman tillhörande Ratzingers/Benedikts fanklubb.

Noterar att professor Yvonne Maria Werner utan betänkligheter stödjer Ratzingers syn på ”det kyrkliga läroämbetets nej till homosexualitet och kvinnliga präster” som vore det tal om att dessa frågor hör till kategorin naturlagar – typ tyngdlagen – som var och en borde förstå inte med bästa vilja går att ändra på.

Förstår därav också att det ligger i Werners intresse att inte upplysa om den nu pågående Synoden inom Katolska kyrkan – en dynamisk process i vilken ingår lekmän och ordensfolk och i vilken bland annat också de frågor som Werner nämner diskuteras inom alla stift inför den kommande biskopssynoden med påven i Rom i oktober 2023.

Franciskus trendbrott gentemot sin föregångare blev därför förkunnelsen att Parrhesia – frimodighet – ska råda i hela kyrkan.

—  Irène Nordgren

Ty Katolska kyrkans läroämbete utgörs av påven och alla biskopar sammantagna, vilka i sin tur ska lyssna till lekfolket i syfte att uppnå sensus fidelium – de troendes samförstånd – något som omintetgjordes i den tystnadskultur Ratzinger/Benedikt odlade. Yttrandefrihet utan sanktioner är en förutsättning för sensus fidelium.

Franciskus trendbrott gentemot sin föregångare blev därför förkunnelsen att Parrhesia – frimodighet – ska råda i hela kyrkan.

Werner låter även Ratzingers/Benedikts påstående att ”sekulariserat tänkande” är orsaken till ”inomkyrklig kritik” bli ett statement. Härigenom missar Werner tillfället att berätta att det var ett ”sekulariserat tänkande” i form av världsliga journalisters undersökande verksamhet i USA som – utan hänsyn till gängse kyrklig tystnadskultur – möjliggjorde avslöjandena av kyrkans mörkande av de icke sekulariserade katolska vigda ämbetsmännens sexuella övergrepp på minderåriga.

[ Läs tidigare inlägg | Yvonne Maria Werner: Påve Benedikt såg den inomkyrkliga kritiken som en konsekvens av ett sekulariserat tänkande ]

Vidare hyllar Yvonne Maria Werner Ratzingers arbeten av ”djuplodande teologisk-filosofisk analys” utan att poängtera att inget av dessa ”djuplodande” arbeten dock varit så djuplodande att de nått ned till barnets perspektiv på tillvaron i utsattheten för Guds tjänares övergrepp, eller så djupt ned så att Ratzinger/Benedikt skulle kunna nå insikt och förståelse för betydelsen av interreligiös dialog.

Werner avslutar sin artikel med orden ”För mig personligen öppnade hans teologiska författarskap vägen till den katolska tron.” För mig personligen som ”född” katolik höll Ratzinger/Benedikt på att bli vägen ut ur Katolska kyrkan. Jag stannar dock som reformkatolik kvar hos påve Franciskus.