Debatt

Vi behöver gråta och klaga - och mod att hoppas

Vi marineras i negativa nyheter. Vilket samhälle klarar sig utan ett realistiskt hopp? Den som gestaltar ett kristet hopp kan, på märkliga sätt, väcka hopp hos andra när de ser hur hoppets Gud förvandlar, bistår och ger livsmod, skriver Björne Erixon.

Utan hopp går människan under. Livet går sönder och dess mening ekar tomt. När vi kan hoppas kommer ljus, livsmod och framtidstro. Marknaden för olika dystopier är dräktig. Vi matas, varje dag, via olika medier med mörka, negativa nyheter. Ja, detta är själva definitionen på nyheter: våld, krig, fattigdom och oroligheter. Vi marineras i sådana nyheter. Det gör hela vår världsbild i grunden negativ, mörk och skrämmande. En reaktion blir uppgivenhet eller eskapism – vi flyr in i olika overkligheter.

Mycket av de negativa berättelserna försöker ge en bild av verkligheten. Men är det hela verkligheten? Orkar vi också ta in hoppets bilder utan att ljuga bort, försköna eller släta över? En flykt in i optimism är begriplig, men håller den?

Vilket samhälle klarar sig utan ett realistiskt hopp? Hur lever vi som personer och samhällen, om vi inte ser något hopp? Psykisk hälsa dräneras, oro och ångest leder till uppgivenhet. Underhållning, religion och mycket annat kan bli bekväma, men förståeliga flyktvägar. Vårt behov av tröst är ju som bekant omätligt. Vi behöver skilja mellan förhoppningar (även om de ibland kan vara fromma) och ett bibliskt och kristet grundat hopp.

Bibeln, och ibland den kristna historien, ger exempel på en hållning av hopp, ett hopp som har potential att bli en livsstil som bär över djupen. Psaltaren till exempel, med sitt realistiska språk, skriven utifrån en verklighet fylld av krig och ond bråd död – en verklighet många möter också i dag – genomsyras, trots allt, av hoppets språk. Dessa texter har varit och är livlinor för många. Och i evangeliernas berättelser om Jesus gärningar, undervisning, liv, död, uppståndelse och återkomst lyser ett hoppets stråk igenom, mitt bland hat, hot och ondska av skilda slag.

Vi behöver en hållbar grund för hoppets möjligheter, trots mörkret omkring oss. Alltså inte fromma förhoppningar, inte heller sånger och psalmer som slätar över och inte är solida.

—  Björne Erixon

För att visa på hoppets närvaro och bidra till att låta det lysa in människors tillvaro borde varje präst och predikant kunna, oavsett tema i övrigt, söka upp hoppets möjlighet i texterna de predikar över. Att bekänna trosbekännelsens ord om Kristi återkomst i varje gudstjänst blir en kontinuerlig påminnelse om ett bärande hopp.

Vi behöver en hållbar grund för hoppets möjligheter, trots mörkret omkring oss. Alltså inte fromma förhoppningar, inte heller sånger och psalmer som slätar över och inte är solida. Vi behöver gudstjänster som ger utrymme både åt ärlig klagan och gråt. Som ger plats för tillit och realism som i bästa fall öppnar för en möjlighet att våga hoppas, trots allt.

Vi behöver förebilder i hopp! En del har inspirerats av välkända personers envetna kamp, som Martin Luther King eller Dietrich Bonhoeffer. Finns det någon i din närhet som gestaltar hopp, mitt i svårigheter? Ta rygg på en sådan – kanske finns utrymme för både lärdom och livsmod. Vad är ”hemligheten” till hoppets närvaro i deras liv?

Hoppets kristna grund är Jesus liv, uppståndelse och hans återkomst. På den grunden bygger all gemensam kristen tro sitt hopp för nuet och framtiden. Det kristna hoppets omfattning är svindlande: nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Vi hoppas på Guds rikes seger, genom Kristi återkomst, en seger över ondskan i alla dess olika former. Det banar väg för liv, rättvisa, kärlek och barmhärtighet. Vi får inte ”sälja ut” den visionen. Inte krympa ner den till våra egna önskningar och föreställningar.

Detta hopp kan ge incitament till ett nytt sätt att leva nu, trots och mitt i allt som sker. Vi kan inte skapa något paradis, men vi kallas in i samarbete med livets och hoppets Gud att i den helige Andes kraft föregripa Guds framtid, samtidigt som vi lever i spänningen mellan gudsrikets ”redan nu” och dess ”ännu inte”.

Denna nyktra, realistiska grundhållning, avvisar både triumfalismens och defaitismens frestelse och ger en hållbar grund för en realistisk och sund framtidstro och ett hopp som bär, i och genom allt.

Det kristna hoppets livsstil kan även i bästa fall bli ett ställföreträdande hopp: det kan genom sina exempel, mitt i en vilsen värld, sprida hoppets ljus vidare. Den som gestaltar ett kristet hopp kan, på märkliga sätt, väcka hopp hos andra när de ser hur hoppets Gud förvandlar, bistår och ger livsmod.

Alltså:

Vi behöver ett realistiskt hopp som håller för livets och tillvarons påfrestningar och lidanden.

Vi behöver upptäcka hoppets tecken i vardagslivet, bland vanliga människor, mitt i historiens myllrande värld.

Vi behöver gudstjänster och förkunnelse som bär fram hoppet, utan att försköna eller släta över tillvarons plågor.

Vi behöver både ett realistiskt hopp och ett hopp som är tillräckligt omfattande.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig

Mer i samma ämne

Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar