Slutsatsen att Gud är den yttersta verkligheten är rationell och förnuftig

I Dagen den 30 december inledde Sebastian Ibstedt en debatt genom en artikel med rubriken Forskare, ta Gud på allvar! i vilken han argumenterar för att ett kristet perspektiv på tillvaron hjälper oss att se bortom de begränsade frågor som vetenskapen kan uttala sig om.

Ibstedt citerar i artikeln nobelpristagaren i kemi John Goodenoughs formulering av en kristen syn på vetenskap, framförd i Dagens Nyheter: “Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar.” Jag instämmer i dessa Ibstedts och Goodenoughs synsätt.

I Dagen den 18 januari replikerar Crister Andersson och Jan Blomgren, lärare respektive fysiker. De argumenterar för att kristen tro har varit och är en utmärkt grund för vetenskap och för sanningssökande. De menar att det är dags att framhålla den goda relationen mellan kristen tro och naturvetenskap och därmed ta död på uppfattningen att kyrkan försöker motarbeta att vi utforskar Guds skapelse. Denna ståndpunkt menar jag är väl underbyggd. Efter det har ytterligare en replik publicerats, med rubriken Upplevd spänning mellan teologi och vetenskap hindrar från att närma sig tron.

Vad själen, förnuftet och språket är, och var de har sitt ursprung och sin grund, är förnuftiga frågor.

—  Lennart Svensson

I en annan samtidig serie av artiklar i Sydsvenskan, som inleds och avslutas av Farshid Javalvand, framförs en fullständigt motsatt syn på tro och vetenskap.

Jalalvands inledande artikel har rubriken Därför är det farligt att tro på själen. Artikeln följdes av tre repliker som Jalalvand svarar på i en artikel som inleds med följande citat från filosofen Iris Murdoch: “Vi lever i en fantasivärld, en värld av illusioner. Den stora uppgiften i livet är att finna verkligheten.” Tyvärr ger Jalalvand i sina båda artiklar uttryck för en illa underbyggd ateistisk och naturalistisk verklighetsuppfattning som innebär att verkligheten består av materia och det som är mätbart. Han beskriver samtidigt en alternativ kristen verklighetsuppfattning som fantasi och illusioner och uttryck för irrationellt tänkande.

Vi har här två helt olika uppfattningar av verklighet och vetenskap hos Ibstedt och Jalalvand som båda är mikrobiologer. Detta är en skillnad som också kommer till uttryck i övriga inlägg i debatterna. Avsikten med min artikel är att framhålla otillräckligheten i en ateistisk och naturalistisk verklighetsuppfattning.

[ Läs tidigare inlägg | Martin Sahlén, Patrik Adlarson, Erik Eckerdal, Pekka Mellergård och Christoffer Skogholt: Upplevd spänning mellan teologi och vetenskap hindrar från att närma sig tron ]

Hävdandet av en ateistisk och naturalistisk verklighetsuppfattning som grund för vetenskaplig kunskapsbildning kan ses mot bakgrund av en historiskt lång kunskapsteoretisk diskussion, där rationalism har stått mot empirism. Rationalismen har stått för synen att det är förnuftet som utgör grunden för kunskap om verkligheten. Empirismen har stått för synen att det är sinneserfarenheter som utgör grunden för kunskap om verkligheten.

Det rimliga är att både beakta förnuftets och sinneserfarenheters betydelse för kunskapsbildning om verkligheten och inse att båda har en själslig grund. Ett synsätt som kombinerar ateism, naturalism och empirism framhålls emellertid av många som det vetenskapliga synsättet. Det borde inte behövas så mycket eftertanke för att se det oförnuftiga i att utesluta själens och förnuftets betydelse för, och roll i, kunskapsbildning och verklighetsuppfattning.

En viktig del som hör till själens och förnuftets område är språket i vid mening, inkluderande logik och matematik. Det har historiskt gjorts omfattande försök att utifrån en materialistisk uppfattning reducera verklighetsbeskrivningar till en materiell grund i form av empiriska fysikaliska beskrivningar, och en enhetsvetenskap på denna grund. Det har på ett övertygande sätt visats att detta inte låter sig göras, bland annat av filosoferna Rudolf Carnap och Ludwig Wittgenstein.

[ Läs tidigare inlägg | Jan Blomgren och Crister Andersson: Kristna anses allmänt ovetenskapliga ]

Inte ens inom fysikens område är det möjligt att utesluta själens och förnuftets roll i kunskapsbildningen om verkligheten. Vetenskapsfilosofen Mary Hesse presenterar en post-empiristisk uppfattning av naturvetenskap, där hon menar att de relationer som beskrivs inom naturvetenskapen är interna och att vad som framställs som fakta är beroende av teorin. Observationer och bestämningar av det observerades innebörd är teoriberoende, beroende av tänkandet bakom observationerna.

Vi kommer inte undan själen och förnuftet som grund för kunskap och verklighetsuppfattning. Själen, förnuftet och språket är väsentliga delar av en utvidgad verklighetsuppfattning som inte reducerar verkligheten till materia och det mätbara. Vad själen, förnuftet och språket är, och var de har sitt ursprung och sin grund, är förnuftiga frågor.

Svaret att Gud är den yttersta verkligheten är också rationellt och förnuftigt. Att se allt som inte är materia och mätbart som fantasi och illusioner och att reducera verkligheten till materia och det mätbara framstår däremot som ganska irrationellt och oförnuftigt. Detta gäller även när det gäller sinneserfarenheter och kunskapen om materien och det mätbara. Den debatt om trons betydelse för vetenskapen som har initierats och förts i Dagens spalter är mycket behövlig och väsentlig för vetenskapen och för samhället.

[ Läs tidigare inlägg | Sebastian Ibstedt: Forskare, ta Gud på allvar! ]