Debatt

En kyrkobyggnad ska inte kunna misstas för en vårdcentral

Problemet med dagens kyrkoarkitektur är inte primärt att den är ful, då detta i viss mån är en subjektiv fråga, utan att den ber om ursäkt för sig, som om den skämdes för sitt ändamål och syfte, skriver Lars Anders Johansson.

Välkommen till ett annorlunda rum stod det på en gatupratare utanför Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle förra påsken. Annorlunda? Med Svenska kyrkans sedvanliga rädsla för att stöta sig med någon genom att referera till kärnverksamheten – själarnas frälsning – valde man att försöka locka in förbipasserande med detta argument.

Men i sak har de rätt, en kyrka är ett annorlunda rum, eller borde åtminstone vara det. Att gå i kyrkan är en andlig upplevelse, men också en skönhetsupplevelse. Med det avser jag förstås liturgin, men också det estetiska: psalmerna, orgelmusiken och kyrkorummet som sådant.

Många, för att inte säga de flesta, kyrkor är byggda för att vara vackra, och många av de vackraste byggnaderna är kyrkor. Att bygga vackert har av många betraktats som ett sätt att ära Gud, men av andra som mänsklig förhävelse.

Ett vackert kyrkorum är förstås inte nödvändigt för att fira en mässa, även om en kyrkobyggnad i sig kan bli en ”lovsång till Gud”, som Steven Crosson skriver i sin ledare i Dagen. Storslagna andliga upplevelser kan äga rum i alldagliga eller rent av fula lokaler.

Men kyrkans utformning handlar inte bara om upplevelsen hos gudstjänstfirarna. Den säger också någonting om kyrkans plats i samhället.

—  Lars Anders Johansson

Somliga betraktar skönheten som en distraktion från väsentligheterna, men för mig och de flesta andra tycks den underlätta närmandet till Gud. Några av de bästa mässor jag har upplevt har förvisso ägt rum i lokaler som snarare erinrat om garage än om kyrkor, men får jag välja söker jag mig helst till en vacker kyrkobyggnad.

Men kyrkans utformning handlar inte bara om upplevelsen hos gudstjänstfirarna. Den säger också någonting om kyrkans plats i samhället. ”Kyrkan mitt i byn” är ett välkänt talesätt, och nog är det så vi tenderar att tänka oss små samhällen på landsbygden: med en vit kyrka på en framträdande plats, med ett torn som höjer sig över den övriga bebyggelsen.

Även städerna dominerades historiskt av kyrkorna. Ta den berömda vädersolstavlan över Stockholm från 1535, med Storkyrkan självklart mitt i bilden, tronande till och med över det kungliga slottet Tre Kronor.

Medeltiden var kyrkobyggandets storhetstid, och envar som någonsin besökt en gotisk katedral kommer att ha svårt att hålla fast vid Jacob Burckhardts idé om medeltiden som en grå transportsträcka mellan antiken och renässansen. De gotiska katedralerna utgör den västerländska arkitekturens höjdpunkt, oöverträffade både tidigare och senare.

Det var förmodligen därför som en stor del av kristenheten, ja av västerlandet, kände det i själen när den mest berömda katedralen, Notre-Dame de Paris, drabbades av en förödande eldsvåda 2019. De gotiska katedralerna uppfördes av samhällen med en bråkdel av de resurser som vi har i dag, och tillika utan tillgång till modern teknik och moderna material. Katedralerna byggdes i sten och med muskelkraft och tog ofta flera hundra år att färdigställa.

Interiör från katedralen Sacrada Familía

Detta är centralt: den som tog initiativ till ett katedralbygge kunde inte räkna med att få se den stå färdig. Det gäller än i våra dagar: Antoni Gaudís sällsamma katedral Sagrada Familia i Barcelona påbörjades 1882 och bygget fortskrider alltjämt.

Snabbare gick det på andra sidan Atlanten, där den nygotiska Saint Patrick’s Cathedral på Femte avenyn i New York uppfördes mellan åren 1858 och 1879. I USA lever de historiska stilarna alltjämt kvar i kyrkoarkitekturen och framför allt Katolska kyrkan tycks fortfarande ha en förkärlek för gotiken, något som helt lyser med sin frånvaro bland nybyggda europeiska kyrkobyggnader.

Kanske är det för att amerikaner tycks ha ett mindre neurotiskt förhållande till historien än de flesta européer. I Amerika, dit många europeiska frikyrkliga flydde undan förföljelse i hemländerna, råder marknadsmässig konkurrens mellan trosinriktningarna. Kanske är kyrkobyggnaderna ett sätt att konkurrera om själarna?

Men frågan om vackra eller fula kyrkobyggnader kan inte reduceras till en fråga om äldre eller modernistisk stil. Alla äldre kyrkor är inte vackra, och all modernism är inte ful, vilket alla som besökt Hallgrímskirkja i Reykjavik, uppförd 1986, kan vittna om.

Hallgrimskirkja i Reykjavik, Island.

Det som förenar lyckade modernistiska kyrkobyggnader med de i traditionella stilar är, utöver inneboende skönhetsvärden, den självklarhet med vilken det framgår att det rör sig om just en kyrkobyggnad. Det ska inte råda någon tvekan om att det är en kyrka som det är frågan om.

Problemet med dagens kyrkoarkitektur är inte primärt att den är ful, då detta i viss mån är en subjektiv fråga, utan att den ber om ursäkt för sig, som om den skämdes för sitt ändamål och syfte.

En kyrkobyggnad som skulle kunna misstas för en vårdcentral, en ungdomsgård eller ett fängelse är inte en lyckad kyrkobyggnad. En kyrka som inte genom sin utformning talar om att den är en kyrka kommer inte med någon trovärdighet kunna göra anspråk på platsen mitt i byn. En kyrka bör förvisso vara ett annorlunda rum.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig