Hur ska en församling agera om den kyrkliga överheten vägrar insätta präster eller pastorer som håller fast vid Guds ord? Bland annat med hänsyn till den av biskoparna initierade splittringen gentemot EFS - en missionsrörelse inom Svenska kyrkan, hade jag önskat att frågan kunde diskuteras öppet.
Enligt evangelisk-luthersk teologi finns den kristna församlingen där det rena evangeliet predikas, och allt detta helt oberoende av hur fåtaliga, svaga eller syndfulla de kristna är.
Församlingen har – detta är entydigt evangelisk-luthersk teologi – rätten att kalla och insätta pastorer och predikanter i sin församling. Därför betonade de svenska reformatorerna, när de uppfattade att den helige Ande hade lett framväxten av biskopsämbetet, att biskopen agerar på församlingarnas uppdrag. Detta är en ovedersäglig grundpremiss för biskoparnas makt i en episkopal ordning.
Först kan konstateras att Kyrkoordningen saknar sanktionsmedel mot detta.
— Anders Lundberg
Biskoparna må anse sig vara “andliga ledare”. De må kallas endast vid sitt förnamn. De må bära praktfulla och dyrbara kläder. Men de ska sörja för församlingarnas andliga väl: först och främst förkunnelsen av lag och evangelium.
Inom Svenska kyrkan betonas ofta att det är kyrkan som kallar och utväljer sina präster. Men det betyder inte att den överordnade kyrkliga strukturen är den enda instans som i teologisk mening är berättigad därtill. Snarare tvärtom. Ett kyrkosamfund är över huvud taget inget teologiskt begrepp.
Kyrkan är i grund och botten församlingen av de kristna som bekänner Jesus som sin Herre och frälsare, i gemenskap med alla kristna över hela jorden oavsett samfundstillhörighet. Att den sanna kyrkan är osynlig är sant. Men en presumtion gäller för att de som regelbundet vill fira gudstjänst kan känna sig frimodiga att agera i kyrkans namn.
Vad skulle hända om en församling kallade till sig en präst som inte var erkänd av någon biskop enligt alla de krav som nu uppställs i strid med Guds ord (förutom att den församlingen hade lytt Nya testamentets bud om att avvisa falsk lära)? Jag talar nu inte om att förmå någon kandidat att ljuga, halvljuga eller mörka något inför en biskop och antagningskommitté, utan om ett kyrkoråd som själv ordnar med prästvigning vid sidan om den ordinarie vigningsordningen eller anställer någon som inte är erkänd enligt Kyrkoordningen.
[ Tre biskopar markerar - nya präster måste viga samkönade par ]
Först kan konstateras att Kyrkoordningen saknar sanktionsmedel mot detta. Och när biskoparna protesterar och säger att församlingen inte har denna rätt, kan församlingen svara med Martin Luthers ord till församlingen i Leisnig, då den församlingens abbot vägrade att förordna en präst för att han höll sig till den evangeliska läran: “[biskoparna] är ointresserade av att upprätthålla predikoämbetet eller själavården bland de kristna […] De skulle ägna sig åt att driva åsnor och leda hundar.”
När nu samtliga biskopar – det handlar inte endast om Sören Dalevi, Mikael Mogren och Andreas Holmberg – medvetet fullföljer kyrkosplittringen gentemot Svenska kyrkans samtliga väckelserörelser åligger det de bibeltrogna församlingarna att kompromisslöst agera i enlighet med Guds ord. Biskoparna har ju avskaffat sig själva.
Likt en bedragen hustru som klandras för att hon begär skilsmässa, kommer dessa församlingar att anklagas för att verka kyrkosplittrande. Samtidigt kan de sträcka sig ut, och säkert få hjälp, från kristna i andra församlingar i många olika samfund. Det kommer bli ett uttryck för den enhet, som biskoparna medvetet förnekar.
[ Berit Simonsson: ”Det här blir en kraftig varningssignal till alla med traditionell äktenskapssyn” ]
