Pojkar behöver veta vilken deras roll är och hur de ska göra för att vara män

Frågan om vad det är att vara en man engagerar många i denna tid av identitetssökande. Med det konstaterandet börjar Claes Eriksson en nylig debattext (19 maj). Erikssons text är ett svar på en ledartext av Steven Crosson, som även han påtalar detta för ämnet centrala faktum, och beklagar sig över att pojkar söker sig till internetprofilen Andrew Tate för svar. Det är nämligen precis så – frågan om vad mansrollen egentligen innebär engagerar både männen som skall axla den rollen och kvinnorna som skall utgöra dess komplement. I sin respons på detta konstaterande hävdar dock Claes Eriksson att det är att sikta för lågt att söka efter manlighet. Jag tror att den responsen är fel. Jag vill påstå att manlighet är något gott och bibliskt, som inte hämmar utan lyfter individen, och att tal om detta behövs för både de unga män som söker efter sin roll, och deras omgivning.

Tolkar jag Eriksson rätt är hans slutsats ungefär att sökandet efter en mansroll riskerar att verka hämmande på individens förmåga att själv agera gott och uppriktigt och att vi i stället bör lägga fokus på varje individs unika förutsättningar. Tvärtemot vad Eriksson verkar påstå så tycks det dock finnas bibliska skäl att bejaka en god mansroll. Redan i Första mosebok står det explicit att Gud skapar människan till man och kvinna, vilket är en direkt konsekvens av att människan är Guds avbild (1 Mos 1:27), och om hur det får till följd att mannen förväntas lämna sin far och mor för att leva med sin hustru (1 Mos 2:24). Vidare görs det i syndafallet en skillnad mellan könen, och de bud mannen får, där fokus verkar ligga på ett mödosamt arbetsliv, är åtskilda från kvinnans bud.

Även i Nya testamentet tydliggörs skillnader mellan könens roller vid flera tillfällen. Styrka och hållfasthet förknippas exempelvis tydligt med manlighet (1 Kor 16:13), och i både Paulus Efesierbrev och i Petrus första brev står det konkret om hur män förväntas behandla sina hustrur med förståelse, aktning och kärlek, och i slutändan utge sig själva för hustrun likt Kristus för församlingen (EF 5; 1 Pet 3:7). Det är dessutom så att rollerna som far och son har en alldeles särskilt betydelse i Bibelns stora berättelse. Gud Faderns roll är den store och kärleksfulle faderns. Likt den far som visar ömhet mot sina barn, så är Gud öm mot de som fruktar honom (Ps 103:13). Även Gud Sonens roll är just en sons. Han är lydig och lojal mot Fadern, och en trygg och vänlig herre och vän åt oss människor. Gud verkar visa oss i både sitt Ord och sitt exempel att det finns en särskild roll som just mannen är satt till att eftersträva.

Gud själv står som exempel på hur män bör vara som fäder och söner, vilket är roller som endast existerar i relation till en familj.

—  Titus Öberg

Mot denna bakgrund finner jag Erikssons argumentation något svårsmält. Han skriver att marknadsförandet av sig själv som ”en ‘riktig’ man eller kvinna” ofta sker på bekostnad av uppriktigheten och därmed blir närmast toxiskt, och vidare att sanningen, som vi kristna skall söka, sällan är stereotyp. Han hänvisar till Bibelns välkända ord, där Paulus skriver att ingen varken är ”jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” utan i stället alla är ett i Kristus (Gal 3:28). Faktum är dock att samme Paulus som skriver detta också skrivit de passager i Efesierbrevet och Första Korinthierbrevet som står nämnda ovan. Den naturliga tolkningen torde därmed bli att orden om att alla är ett i Kristus inte går emot de ord som tydligt refererar till en mansroll.

[ Tidigare inlägg: Att söka efter sin manlighet är att sikta för lågt ]

Även Erikssons undrande inställning inför fokuset på familjen finner jag svårköpt. Han hänvisar till att Jesus inte verkar hålla ett familjefokus, men med resten av Skriften i åtanke bör familjens vikt framgå tydligt. För att hålla sig till just Jesu ord citerar han exempelvis både skapelseberättelsens ord om mannen och kvinnan och Guds bud om att hedra sin far och mor. Ett delvist fokus på familjen är dessutom centralt för förståelsen av vad mansrollen innebär. Gud själv står som exempel på hur män bör vara som fäder och söner, vilket är roller som endast existerar i relation till en familj.

Detta är viktigt eftersom det finns skäl till att profiler som Andrew Tate får genomslag bland unga. Pojkar både vill och behöver veta vilken som är deras roll, hur de skall bära sig åt för att vara män, och att likt Eriksson svara dem med att mansrollen är oviktig och osann är att göra alla unga en otjänst. Väljer man att utelämna de könsspecifika aspekterna ur samtalet om godhet, ansvar och vuxenhet så blir det på bekostnad av alla de unga män som letar efter en mansroll att fylla. Det är av stor vikt att kyrkan i stället tillvaratar den lära vi fått i Bibeln, och tydliggör vad manlighet verkligen innebär. För alla ungas skull måste kyrkan våga lägga fokus på familjen, och på den ovärderliga roll som mannen fått till arvs. Fäder, söner och makar behövs, och de rollerna kan bara fyllas av män; inte av Tates pojkar med stora plånböcker och biceps, och inte av Erikssons generella vuxenskap. I Guds avbild är vi skapade till kvinnor och till män, och att söka efter vad det innebär är inte att sikta för lågt.

[ Steven Crosson: Det får inte bli Andrew Tate som avgör vad det är att vara man ]