Det får inte bli Andrew Tate som avgör vad det är att vara man

De senaste åren har manligheten satts under lupp. I Sverige har diskussionen främst handlat om den mjukare, mer känslosamme, mer omvårdade, mindre aggressive mannen. På Tiktok, där de unga får sin mediedos, sprider destruktiva guruer som Andrew Tate sina idéer om uttalad toxisk maskulinitet. Och vid många köksbord, där samtalen borde föras, är det alltför tyst om vad det är att vara man. För många unga killar som är på väg ut i vuxenvärlden blir detta förvirrande.

En av grundorsakerna till att manligheten nu är i rörelse ligger i en förändrad kvinnoroll. När kvinnan steg ut i arbetslivet fick pappan kliva fram och ta ett större emotionellt och praktiskt familjärt ansvar. För de flesta män har jämställdhetens framsteg upplevts som både rätt och befriande. Men för andra, som Tate, har de uppfattats som begränsande för män.

Även om det naturligtvis är positivt att fler fäder tar mer ansvar för sina barn lämnar manligt-kvinnligt-dikotomin ett intellektuellt tomrum efter sig när det kommer till att förklara vad manlighet egentligen är. Att vara man är givetvis något som bygger på biologi. En man kan identifieras med hjälp av sina XY-kromosomer och sin muskelmassa. Men en man är inte bara inte en kvinna. En man är också inte ett barn.

Mansbebisen är ett resultat av feminiseringens sammanförande med infantiliseringen.

—  Steven Crosson

Barnet är i högsta grad emotionellt och fysiskt beroende av sina föräldrar. Barnet är egocentriskt. Och allt detta är helt åldersadekvat. Det är inte att överdriva att många vuxna män i dag mest lever som ansvarsfria mansbebisar. Mansbebisen är ett resultat av feminiseringens sammanförande med infantiliseringen. Mansbebisen lever fri från ansvar, fri från relationer och band. Utan mål, mening och riktning med livet. Han bidrar inte till samhället. I stället tär han på de offentliga resurserna och sin omgivnings tålamod. Men hej vad han är i kontakt med sina känslor. Och så klart mår han dåligt som en följd av allt detta.

[ Steven Crosson: All jag-centrering skymmer papparollen ]

Då är det inte så konstigt att unga män söker efter alternativ till den nya manligheten. Sökandet i sig kan vara sunt. Här har kyrkan något att bidra med till samhället i stort. Den kristna etiken och de klassiska dygderna lära oss något om vad en sund manlighet kan vara.

En man lever för sin familj. Han försörjer de sina, och uppfostrar sina barn. Han skänker trygghet och skydd. Han för vidare de värden och den tro som är viktiga för honom och hans partner. Han ställer sin egen bekvämlighet åt sidan och lever strävsamt för sina barn, sin familj, sin kyrka och sitt lands skull.

Men det tragiska är att många vänder sig till fel källor. Som Andrew Tate och dennes kvinnohatande idéer. Eller så vänder man sig till andra änden av spektrumet och de flummiga new age gurus som faller i ett motsatt dike.

I kyrkor och vid köksborden behöver vi ta samtalet med våra pojkar om vad det är att vara en man. Vi behöver lyssna på deras frågor och tankar, och öppna för att tala om de värden som kan fungera som en sund manlighets ledstjärnor. Om inte vi tar den diskussionen utan lämnar den att sköta sig själv kommer unga män falla för röster som Tate.

[ Steven Crosson: För män är vänskapen rent av livsviktig  ]