Sverige behöver bli ett land, ett helt land

När jag tänker på den intensiva våldsvåg som sköljer över vårt älskade Sverige kan det nästan kännas som om vi befinner oss i ett krig. Ett krig mellan det ”vanliga” samhället och ett parallellt kriminellt. Det känns som om vårt land slits isär. Därför är det oerhört viktigt att förbygga och förhindra det som orsakar detta parallella samhälle.

Självklart spelar många faktorer in, skilda värderingar är en stor nyckel, men också hur väl samhället lyckas integrera människor med invandrarbakgrund.

Jag har själv erfarenhet av hur svårt detta kan vara. När min familj i mitten av 1980-talet kom till Sverige upplevde jag utanförskap, bland annat på grund av bristande språkkunskaper, den för mig främmande kulturen – och min egen för svenskarna främmande kultur – samt mina erfarenheter, som få kunde sätta sig in i, från att ha levt i ett islamistiskt, krigshärjat land.

För flera av mina syskon som inte fann samma tro som jag, fanns tyvärr ingen motsvarighet i samhället till vad kyrkan blev för mig.

—  Narges Östman

På 1990-talet hade jag svårt att komma in på arbetsmarknaden. Jag kände tydligt av kulturkrockar och märkte även av reservation och rädsla mot mig från svenskar. Jag fick en del rasistiska påhopp och vid ett tillfälle blev jag jagad av nynazister.

På sätt och vis är rädsla inför det okända en naturlig reaktion, och olikheter kan skapa distans mellan invandrare och svenskar. När man är född och uppvuxen i ett land långt ifrån krig och misär är det svårt att veta hur man ska möta folk som kommer från krig och förtryck.

För mig blev kyrkan den plats där jag kunde känna mig delaktig på lika villkor och jämställd med andra svenskar. Där fick jag uppleva uppskattning och kärlek för den jag var, vilket i sin tur gjorde att jag kände mig stolt över mitt ursprung samtidigt som jag med glädje blev nyfiken på att lära känna mitt nya land. Tack vare att jag möttes av förtroende och öppenhet, av tydlighet och gemenskap, kunde jag integreras i Sverige.

För flera av mina syskon som inte fann samma tro som jag, fanns tyvärr ingen motsvarighet i samhället till vad kyrkan blev för mig. Även om de försökte söka kontakt med svenskar möttes de av fördomar och utanförskap i skolan och på arbetsplatsen. Det bidrog till att det var svårt för dem att ta till sig det svenska.

Till exempel var det jag som tog hem traditioner som julen och visade allt gott vi kunde förbereda tillsammans. Men tack vare gemenskapen med och upplevelserna jag gjort tillsammans med mina svenska vänner kunde jag ta hem svenska traditioner och introducera dem för min familj. Vid jul visade jag till exempel allt gott vi kunde förbereda tillsammans, och kunde berätta hur svenskar firar tillsammans.

[ Elisabeth Sandlund: Berättelser om lyckad integration är ett viktigt motgift ]

En annan oerhört viktig pusselbit för att motverka kriminalitet är närvarande föräldrar som har insyn i sina barns liv. Det är avgörande för unga personer som lever i en kultur hemma och en annan ute i svenska samhället.

Unga söker bekräftelse och samhörighet, något som kan utnyttjas av kriminella gäng. Min mamma var så observant på oss barn, och noga att vi skulle sköta oss fint i skolan och bland folk i samhället. Trots att hon var ensamstående med många barn var hon så noga med vilka vi umgicks. Och redan som barn, långt innan jag blev kristen, lärde hon oss gudsfruktan och att göra rätt för oss.

Det hände att hon följde efter min bror och gömde sig vid gathörn för att se var han tog vägen och vilka han umgicks med. Det var ofta pinsamt för honom, men jag tror det var det som skyddade honom från att dras in i kriminella nätverk i förorten. Jag önskar att fler föräldrar skulle göra så!

Det behöver också finnas tydliga krav på vad som förväntas av folk som vill leva i vårt välfärdssamhälle. Inte bara information om rättigheter, utan tydliga krav och ramar för vad som är okej och inte okej att göra här.

Avsaknaden av tydlig information om regler, lagar och förväntningar kan upplevas naiv, särskilt med tanke på att mängder av människor kommit hit från länder och samhällen där staten inte ses som en part att lita på. Följaktligen har de ingen erfarenhet av att kunna känna förtroende för stat och myndigheter, och känner därför inte heller någon respekt för staten.

Jag känner så stor tacksamhet till mina föräldrar som valde att lämna det land de älskade och leva i ett främmande land för att jag skulle få växa upp i Sverige. Jag är övertygad om att många av oss invandrare känner likadant. Vi må vara olika, många av oss som lever här, och ha olika bakgrund, men vi behöver bilda en ny gemenskap och ta ansvar för landet tillsammans.

Sverige behöver bli ett land, ett helt land. Jag ber och önskar att vi åter ska få ordning i Sverige och kunna leva här i fred och trygghet. Må Gud välsigna och bevara vårt land!

[ Fredrik Wenell: Utmaningarna med integrationen hamnade rakt i knäet på ungdomsledarna ]