Sverige fasar ut stöd till särskilt utsatta länder

I en debattartikel i Dagen (19/12–23) skriver Gudrun Brunegård, biståndspolitisk talesperson för KD, att ”Sveriges civilsamhällesorganisationer blir en viktig partner för svensk biståndspolitik”. Erikshjälpen välkomnar KD:s engagemang för biståndet, men ser med oro på hur regeringens politik skiftar fokus till att nu alltmer i första hand främja svenska intressen.

Regeringens reformagenda för biståndet, som ska bestämma riktningen för Sveriges framtida globala utvecklingsarbete, innebär en stor förändring i hur utvecklingsarbete prioriteras i relation till andra politiska mål, som handel och migration. De senare riskerar att äventyra det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete: att bidra till bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.

För Erikshjälpen handlar det om att arbeta för barnen utifrån ett barnrättsperspektiv och att göra detta genom stöd till lokala demokratiska organisationer. Sveriges strategi för folkrörelsebiståndet (CIVSAM-anslaget) förlängdes genom regleringsbrevet till den sista januari 2024. Här är vi oroliga för mer styrning av insatser mot regeringens geografiska och tematiska prioriteringar samt en orimlig höjning av egeninsatsen. Vi vädjar till Brunegård att stå upp för ett bevarat stöd till det civila samhället utifrån vårt kompletterande mervärde. Vi har en viktig roll i Sveriges framtida biståndsarbete!

Ökade handelsrelationer kommer inte per automatik att råda bot på att grupper i befolkningen exkluderas på grund av sociala, kulturella, religiösa eller geografiska skäl. Att bidra effektivt till bättre livsvillkor för människor i fattigdom och förtryck handlar om att stödja människor i att förändra sin vardag och sina samhällen, nu och på sikt.

Brunegård skriver att stödet till bistånd som kanaliseras via civilsamhället ska öka, men för oss är det fortfarande oklart hur detta ska ske.

—  Anders Malmstigen

Det som styr valet av samarbetsländer bör grundas i var behoven är som störst och inte utifrån svenska intressen eller handelsmöjligheter. Detta är en oro vi delar med stora delar av civilsamhället i Sverige och inte enbart kristna biståndsorganisationer, som Brunegård specifikt nämner.

Det som Brunegård också avstår från att nämna i sin debattartikel är att regeringen i de nya direktiven till Sida avslutar det bilaterala stödet till flera konfliktdrabbade länder där fattigdomen ökar. Till exempel ska biståndet till Burkina Faso, Mali, Sydsudan och Kambodja fasas ut.

Erikshjälpen är verksamma i samtliga dessa fyra länder, där vi ser att behoven bara ökat de senaste åren. I Burkina Faso lever i dag två miljoner människor som internflyktingar. Landet har varit politiskt instabilt under flera år och drabbades 2022 av två militärkupper. Det gjorde att våldsamheterna ökade dramatiskt och nu beräknas 4,9 miljoner människor vara i akut behov av humanitärt stöd. Här är behoven större än någonsin.

Att vända ryggen åt de länder och människor som allra mest behöver stöd är för oss helt främmande. För Erikshjälpen är det viktigt att utveckla sambanden mellan det långsiktiga utvecklingsbiståndet och det mer kortsiktiga humanitära stödet – en samverkan som är helt nödvändig för att utvecklingen i dessa länder ska gå stabilt framåt.

[ Läs tidigare inlägg | Gudrun Brunegård: Svenskt bistånd ska ha särskilt fokus på kristna minoriteter ]

Viktigt att komma ihåg är att det bilaterala samarbetet inte innebär att pengar förmedlas direkt till staterna. Det går via organisationer som verkar för en demokratisk utveckling i sina respektive länder. När nu det svenska bilaterala biståndet upphör påverkas viktiga möjligheter till samverkan mellan det långsiktiga utvecklingsbiståndet och det kortsiktiga humanitära stödet.

När Sverige borde anpassa sitt biståndsarbete till ländernas svåra säkerhetslägen lyfter man i stället fram svenska egenintressen. I stället för att välja att samarbeta med de demokratiska krafter som finns, öppnar man indirekt dörren för andra odemokratiska makters inflytande på utvecklingen.

Vi välkomnar att KD fortfarande vill stå upp för enprocentsmålet. Vi håller också med Brunegård om att biståndets kvalitet är viktigast. Men volym och kvalitet behöver inte ställas emot varandra. I den tid vi nu lever i, med många parallellt pågående kriser, behövs mer stöd, inte mindre!

Brunegård skriver att stödet till bistånd som kanaliseras via civilsamhället ska öka, men för oss är det fortfarande oklart hur detta ska ske. Eftersom biståndets totala volym har bantats är det i praktiken en minskning vi ser.

Regleringsbrevet till Sida som kom i slutet på 2023 bekräftade vår oro för att Sveriges bistånd inte längre sätter störst fokus på människor som lever i fattigdom och förtryck. Nu blir vårt och andra civilsamhällesorganisationers arbete viktigare än någonsin.

[ Steven Crosson: Inte fel att staten backar – om kyrkan kliver fram ]