Debatt

Visst ska man lära av Förintelsen – alla dagar utom en

FÖRINTELSEN. Diverse intressegrupper missar att 27 januari är en sorgedag. Vi minns de mördade, deras död ska inte jämföras eller vara en lektion för någon, skriver Anna Nachman i en slutreplik.

Kvällen den 27 januari stod jag utanför Stora synagogan i Stockholm och välkomnade överlevande, deras barn och barnbarn. Några få meter bort skanderade en palestinademonstation i megafoner: ”Krossa sionismen”, ”Israel mördare”, ”Ni mördar barn”. De buade åt små tanter med rollatorer, filmade och lade ut på nätet.

Detta tänker jag på när jag läser Christer Bergströms svar på min text De kidnappar skamlöst Förintelsens minnesdag för egna syften.

Mellan 70 och 85 miljoner människor satte livet till under andra världskriget, över femtio miljoner civila. Förintelsens minnesdag är inte för alla dem, utan främst för Förintelsens mål: judarna.

Sex miljoner judar men även romer, politiskt aktiva, homosexuella och handikappade mördades och dem minns vi. Inga andra. Inte den dagen.

—  Anna Nachman

Visst ska man lära av Förintelsen – alla dagar utom en. 27 januari är enkom till åminnelse av offren, som FN deklarerade år 2005. Sex miljoner judar men även romer, politiskt aktiva, homosexuella och handikappade mördades och dem minns vi. Inga andra. Inte den dagen.

Nazisternas mål var att utplåna alla judar. Under Wannseekonferensen 20 januari 1942 drog representanter för NSDAP och SS upp riktlinjerna, Adolf Eichmann förde protokoll. Judarna var fienden som måste förintas. Andra grupper blev ”collateral damage” men var aldrig föremål för en planlagd utplåning.

Den som räddar ett liv räddar en hel värld, och varje förlorat liv är en värld förlorad. Men här handlar det inte om hur man dör eller antalet döda, utan om mördarnas avsikt.

Minns den sjunde oktober 2023, Hamas mål är nazisternas: de vill utplåna alla judar från Jordanfloden till Medelhavet. Under massakrerna är uppdraget att mörda, våldta och kidnappa judar. Filippinska gästarbetare, israeliska araber och thailändska studenter drabbas också men de är inte målet, och i en framtida minnesdag kommer de att vara i skymundan.

I dag anklagas Israel i kriget mot Hamas för folkmord. Den som har mage att påstå det är antingen obildad eller antisemit. Christer Bergström är upprörd att jag anklagar palestinagrupperna för att relativisera, sedan ägnar han sin text åt dimridåer och relativisering.

Han använder en felaktig siffra för romska offer, korrekt antal är mellan 200 000 och en halv miljon. Fruktansvärt, minnesvärt. Romer och sinti har ett eget namn för det: Porjamos.

Bergströms kollega beskriver det forna Palestina (Brittiska Palestinamandatet) där ”Judar som människor (sic!) levde tillsammans med sina muslimska och kristna grannar i fred och fröjd”. Ett historierevisionistiskt narrativ som undanhåller fakta som Hebronmassakern 1929 och många fler.

Det slår mig att bilden kollegan målar upp beskriver Israel i dag: synagogor, kyrkor och moskéer samsas och människor av olika ursprung lever och arbetar sida vid sida. Kollegan anklagar Israel för att vara en kolonialstat men blundar för arabisk kolonialism. Judar, till skillnad från araber, är regionens ursprungsfolk – vilket inte motsätter en fredlig palestinsk stat. Då var då, nu är nu.

Christer Bergström talar om ”bisarr ägandekänsla” och får mig att tänker på vår familj, där vi sedan sju år sörjer en dotter som dog ung i epilepsi. Varje år på hennes dödsdag tänder vi ljus, går till graven och läser kaddish. Tänk om andra just den dagen hade understrukit att de minsann också haft släktingar med epilepsi, eller skanderat att vår minnesdag måste omfatta alla som dör unga.

Diverse intressegrupper missar att 27 januari är en sorgedag. Vi minns de mördade, deras död ska inte jämföras eller vara en lektion för någon. Vill man uttrycka stöd, gör som Kungen: kom, sätt på en kippa, lyssna sedan tyst och värdigt till de överlevandes och deras anhörigas berättelser. Allt annat är en skymf.

Fler artiklar för dig