Den goda viljan räcker inte när man brottas med att ge upp

Fredrik Wenell skrev nyligen ledaren Att vara präst eller pastor är inget yrke där han utmanar till att återupprätta synen på kallelsen som ett helt liv. Han skriver att präster och pastorer ”har förtroendet att leda församlingen i vad livet med Gud handlar om i en tid som vår.”

Prästen Judith Fagrell uppmuntrade i en debattartikel i ämnet till att lyfta upp och tydliggöra synen på kallelse och tjänst. Men vad är en kallelse för något, och hur man får en sund arbetstillvaro om man är i tjänst och har familj?

Först och främst är det inte bara präster och pastorer som är kallade och som brottas med att hitta en hållbar rytm och få livspusslet att gå ihop. Varje kristen kan leva ut sin kallelse genom sitt arbete och i sin vardag.

Varje människa söker mening och tillfredsställelse – kanske en del av svaret på hur vi finner det går att finna i sin gudagivna kallelse. Som kristen handlar ett kall om att tjäna och vilja göra något för andra med Gud som uppdragsgivare.

När jag till exempel hör den tyske fotbollstränaren Jürgen Klopps vittnesbörd om vad tron på Jesus och familjen betyder för honom samt vad som krävts i fotbollstränarjobbet för att nå toppen tänker jag att det är kallelsen som blivit hans drivkraft och ankare.

Jag vill tro att drivkraften hos diplomaten Dag Hammarskjöld, såväl som hos många kristna politiker lokalt, nationellt och globalt, kan spåras till kallelsen. Det är fortfarande många i vårt samhälle som drivs av ett kall att bli lärare, socialarbetare och sjuksköterskor – oavsett om arbetet sedan sker i Huddinge eller i DR Kongo.

Men kallelse och yrke är inte samma sak. Uppgifter, roller, positioner, anställningar och tjänster förändras, de kommer och går, men kallelsen förändras inte – den består. När man blir pensionär avslutas en anställning och ett yrkesliv, men kallelsen tar aldrig pension.

Är man missionär i andra länder är det inte ovanligt att man som utlänning vare sig kan eller får ha en anställning som pastor eller präst. Det hindrar inte att man kan leva helt och fullt i kallelsen och uppdraget.

Är man med och planterar en ny församling finns det sällan pengar de första åren att anställa pastorer och präster. Det hindrar ändå inte en pionjär att vara mitt i kallelsen.

Som gifta finns det både beskydd och kraft att tillsammans överlåta sina liv till Guds kallelse. Har man barn så påverkar kallelsen hela familjen. Involvera varandra i uppdraget, i drömmarna, i motgångarna och i segrarna – oavsett uppgift står man i detta tillsammans. Familjelivet kommer innehålla olika säsonger, förutsättningarna kommer se olika ut i olika tider och rollerna i hemmet och i församlingen kommer variera under ett liv. Det finns nåd och råd för ett hållbart liv i tjänst som både berikar och betjänar familjen.

En nyckel är att förstå att livet i vardagen och familjelivets alla utmaningar inte är något hinder för kallelsen: livet är själva plattformen för kallelsen. Det är mitt bland blöjbyten, frukostflingor, läxläsning, fotbollsträningar, fredagsmys, studievägledning, inköpslistor, matlagning, träningspass, tvätt och städning som kallelsen levs ut.

Om kallelsen att tjäna Gud, oavsett vår roll och tjänst, kommer före kallelsen att ha gemenskap med Gud har vi gått vilse.

—  Andreas Frankner

Det är lätt att känna dåligt samvete över lite för långa arbetsdagar och lite för många resor i tjänsten, och i längden är det varken något positivt eller hälsosamt – varken för familjeliv, hälsa eller kallelse. Att regelbundet försöka sätta sunda gränser för antal arbetstimmar och tillgänglighet hjälper att hålla i längden. Men i de perioder arbetet kräver mycket tid borta får man utmana sig själv att vara helt närvarande när man väl är hemma.

Det är hälsosamt att stänga av mobilen ibland. Balans mellan intag och uttag gäller inte bara mat och ekonomi – det gäller även tjänst och yrkesliv. Vi vilar inte från arbete. Vi arbetar från vilan. En liten stund varje dag. En dag i veckan. Någon helg per termin och några veckor om året.

Vad vi säger och inte säger hemma om arbetet och hur vi hanterar smärta, förluster, konflikter och besvikelser påverkar vår familj och våra vänner. Att leva i försoning och tacksamhet, att be om förlåtelse och att förlåta blir ett motgift mot bitterhet.

Guds kallelse präglar mig och verkar i mitt liv så att jag av hjärtat vill göra det han kallar mig till. Kallelsen är inte sällan förknippad med inre brottning och vånda. Den goda viljan räcker inte när man brottas med att ge upp, men en tydlig kallelse kan ge kraften att hålla fast och hålla ut i tjänst för Gud trots allt vi möter. Kallelsen blir mer än ett arbete eller yrke, det blir en del av livet självt.

Men oerhört viktigt att ständigt påminna sig om är att den första kallelsen är till gemenskap med Jesus Kristus. Om kallelsen att tjäna Gud, oavsett vår roll och tjänst, kommer före kallelsen att ha gemenskap med Gud har vi gått vilse. I värsta fall kommer vi lida skeppsbrott i både tro och tjänst.

Vid hans fötter i hans närhet blir bördan lätt och vi finner frid och ro för vår själ. Därför behöver vi vaka över våra prioriteringar, och våra motiv för tjänst.

Allt är nåd. Han som kallat oss är trofast.

[ Jubilar: ”Får man en kallelse måste man göra något av den” ]