Omänsklig behandling av dem vi satt bakom lås och bom

Hur är det att dela rum med en främmande människa vecka efter vecka? Hur känns det att sitta bakom en låst dörr med egna tankar som enda sällskap?

Vårt rättssamhälle innefattar att vi har möjlighet att häkta den som är misstänkt för ett brott, se till att den som inte har rätt att vistas i landet inte gör det och att sätta den som har begått brott i fängelse. Med detta kommer även ett stort ansvar att bevara människovärdet för dem som av olika anledningar berövas sin frihet.

Allt fler i vårt land sitter i dag av olika anledningar bakom låsta dörrar. Kriminalvården larmar om platsbrist på svenska anstalter och häkten. Bland de frihetsberövade finns många unga människor. Aldrig förr har så många under 18 år suttit häktade som nu, och Sverige har länge fått internationell kritik för sina häktesförhållanden.

Det är smärtsamt att förlora rätten att röra sig fritt och kan vara särskil

t påfrestande för en ung människa. Det är därför av yttersta vikt att vi som samhälle ser till att tiden för den inlåste blir värdig.

Låt oss se människan bakom den låsta dörren – en människa som i framtiden kan vara med och bidra till ett bättre samhälle.

—  Susanne Rappman

När det gäller Kriminalvården har den senaste tidens kapacitetsökning inneburit ett behov av nyrekryterad personal. Det har lett till att många med begränsad erfarenhet av arbete med frihetsberövade människor har kommit in i verksamheten.

På anstalter och häkten innebär ökningen fler dubbelbeläggningar och en alltmer stressande tillvaro för de intagna. Att dela på små utrymmen bidrar till fler konflikter. På samma gång är tiden som frihetsberövad paradoxalt nog ytterst ensam. Man är ensam med sina tankar och det finns ett stort behov av att samtala med någon.

Jag har även nåtts av rapporter från medarbetare som regelbundet besöker Migrationsverkets största förvar i Mölndal för att erbjuda samtal. De konstaterar att de förvarstagnas mående avsevärt har försämrats under det senaste året. Om detta kunde vi läsa i Göteborgs-Posten i slutet av förra året.

De upplever ett hårdare klimat gällande migrationspolitiken som leder till avhumanisering av de förvarstagna. De möter flera som mår så dåligt att de hellre vill bli utvisade och åka hem till det land de flytt ifrån, trots dödshot och bedrövliga förhållanden.

Under hösten bjöd jag in lokala representanter för bland annat kriminalvård och rättspsykiatri till samtal för att höra hur de ser på frågan om situationen för dem som sitter frihetsberövade. De är många som dagligen arbetar med isoleringsbrytande åtgärder och i samtalet lyfte de vikten av civilsamhällets närvaro bakom låsta dörrar. Med en hårdnande retorik i samhället kan vi bidra till att motverka att avståndet till samhället utanför växer för den intagne. Det behöver helt enkelt finnas någon att prata med, en medmänniska som lyssnar.

Svenska kyrkan finns på plats inom svensk kriminalvård genom det så kallade NAV-arbetet (Nämnden för andlig vård) med sammanlagt cirka 180 präster, pastorer och diakoner samt imamer och muslimska själavårdare. Ett viktigt uppdrag är just att möta de intagnas behov av personliga samtal.

Under vårt möte i höstas lyftes vikten av möjligheter för framför allt unga människor att under tiden som frihetsberövad ändra riktning i livet. Tiden på häkte och anstalt kan bli början till förändring i stället för en fortsättning på ett kriminellt liv.

Unga frihetsberövade kan leva med tanken om att vara dömd för evigt, att stämpeln aldrig går att bli fri ifrån. I dessa samtal ryms ofta uppgivenhet och desillusion. Det enskilda samtalet kan erbjuda en plats där undanträngda drömmar och förhoppningar kan formuleras – en hjälp att se nya vägar.

[ Kolumnen | Elisabeth Sandlund: I praktiken är kriminalvården redan ett straffverk ]

Vid nya möten med frihetsberövade människor på häkten och anstalter är det viktigt att som själavårdare inte ha kunskap om vad de intagna är misstänkta eller dömda för. Det handlar om att möta och vandra med en människa där hon är – just nu. Dessa berättelser vittnar om något annat än det som dagens hårda debattklimat gärna vill uttrycka: att vi är våra handlingar och att den kriminelle är någon annan än oss själva. Ser vi människan ser vi också att det kunde varit vi.

Som frihetsberövad sonas skuld genom att man ger av sin tid och frihet. Den ansvarstagande människan behöver även rum för att tala om den existentiella skulden. I den andliga vården erbjuds detta, där också stororden nåd, hopp, förlåtelse och försoning får plats.

Vi behöver stärka människovärdet i en situation som blir allt svårare. Svenska kyrkan vill fortsatt vara en del av detta arbete, men vi behöver hjälpas åt. Låt oss tillsammans se allvaret i förlorad medmänsklighet. Låt oss se människan bakom den låsta dörren – en människa som i framtiden kan vara med och bidra till ett bättre samhälle.

[ ”Som kvinna på Kumla blir jag aldrig en rival” ]