Jag är väldigt tacksam att Madeleine Wallgren skrivit om himmelriket – det är ett alldeles för nedprioriterat ämne. Jag håller med henne om mycket, däremot tror jag inte att vi kommer “mellanlanda” i något andligt tillstånd innan vi når den nya skapelsen. Vi är redan framme där när vi uppstår. För mig är himmelriket och den nya skapelsen samma.
Den indiske missionärens syn som Wallgren återger i artikeln tror jag det är viktigt att inte se som något teologiskt vägledande: Jag tror inte att alla är välkomna till himlen för att sedan välja att gå därifrån för att man har synd i sig och inte klarar att möta Gud. De som kommer till himmelriket är de frikända. De är renade i Lammets blod. De tål att möta Gud.
Känslan att ”Himlen kan vänta” (uttrycket taget från en filmtitel) tror jag bidrar till att vi inte talar högre, och oftare, om evigheten. Många av oss kristna har det bra i vardagen, i nuet. Himlen får gärna vänta ett tag. Jag vet hur fäst jag själv är vid hus, trädgård, fru, vänner, barn, barnbarn och jobb. Det går bra nu, det är bra nu.
När barnen var små, inte ville man tänka på evigheten då heller? Då ville man bara fastna i tiden. Men i perioder av mitt liv har jag haft det väldigt tufft. I dessa perioder kom tankarna på hoppet om evigheten allt starkare och högre. Jag började då lägga evighetshoppet som grund i allt. Och just nu, när allt går bra, kan jag ändå säga: Jesus, jag längtar till evigheten som är ditt slutmål - orsaken till allt du gjorde för mig på korset och att du uppstod från de döda!
För mig är det bara tron på och bekännelsen till Jesus som tar en människa till evigheten.
— Kjell Zingmark
En annan orsak som jag tror dämpar talet om himmelriket är för stor betoning på helande här och nu. Här vill jag direkt säga att jag är öppen för att Gud kan hela. Men vågskålen har länge vägts över av helandepredikanter och församlingar som bygger församlingslivet på tecken och under.
Församlingar reser på studieresor till andra församlingar som haft en period där människor kommit till tro genom att ha blivit - eller fått se andra bli - helade. Organisationer växer fram för att inspirera andra att leva ut helandets gåva. Det blir till slut som om helande, tecken och under blir målet för oss kristna i den här tiden, den jordiska delen av det Guds rike som vi redan inträtt i. Som om det är det enda Helig Ande är till för.
Men sedan då, när livet vänder till sjukdom eller jag inte blir helad, vad leder det till om vågskålen inte är i balans? Vad gör församlingen då om man inte lärt ut sådant som väger upp till jämvikt?
Det finns allt för många nyfrälsta som fått sina rötter ytligt planterade i en teologi baserad på löften om helande, under, tecken och hört alldeles för lite om lidande, Andens frukter och evighetens förlösande under. Evangeliet blir aldrig fullt om vi inte predikar, och lever ut, att i den här tiden, trots att vi tillhör Guds rike, kommer vi att möta lidande, död och sjukdom. Detta är en del av den kristnes liv och vardag. En verklighet som vi delar med alla icke-kristna, det vill säga hedningarna.
[ Läs tidigare inlägg | Madeleine Wallgren: Himlen är inte lyxsemester i en hel evighet ]
Om mitt hopp står mer till helande nu än till fullkomligt helande i evigheten, flyter mitt hopp omkring på ett stormigt hav utan ankare och riskerar att förlisa. Men om mitt hopp om helande nu är förankrat i hoppet om ett fullkomligt helande i evigheten, då spelar det ingen roll hur stark stormen är. Då kan jag vara tacksam, bedjande och lycklig i lidandet, sjukdomen och i dödsögonblicket.
När jag jobbade som fängelse- och sjukhuspastor och någon frågade mig om kristen tro och varför man behöver vara kristen, började jag alltid med att berätta om hoppet om evigheten. Löftet om att bli fri från vår grundsynd genom tron på och bekännelse till Jesus och att man blir räddad till evigheten i stället för att gå förlorad.
Visst hade det varit frestande att börja med ”bli frälst och du blir drogfri” eller ”Jesus kan göra dig fri från din manodepressivitet eller hjärtsjukdom”.
Jag valde alltid den svårare vägen först. Sedan knöt jag ihop det med löftet i Romarbrevet 8:33–39 som talar om att Gud är den som frikänner eftersom Jesus dött och uppstått för oss var och en. Jag var för den skull aldrig sen att be för någon som bad om förbön, jag hade alltid min oljeflaska i fickan.
[ ”Vem skulle vilja vara ett svävande lovsångsteam i himlen för evigt? Ingen!” ]
En tredje företeelse som jag tror gör att vi allt mindre pratar om himmelriket är att då måste vi ju även prata om att det finns ett alternativ. Att Jesus både exkluderar och inkluderar, frikänner och fäller. För mig är det bara tron på och bekännelsen till Jesus som tar en människa till evigheten och tror man inte, ja, då går man förlorad.
Vi har fått uppdraget att predika det budskapet och inget annat. Jag predikar hellre att var och en måste tro på Jesus och det visar sig att jag har fel, att till himmelriket välkomnas alla oavsett vad man trott på eller inte trott på. Oavsett om man ville dit eller inte. Då har jag ju inte vilselett någon.
Men om jag predikar ”tro som du vill och på vad du vill” och det skulle visa sig att jag hade fel, att jag har lurat och vilselett människor till att gå förlorade – hemska, olidliga tanke! Jag tror också att det är i detta livet beslutet behöver tas. Om Gud har något i bakfickan som han inte har uppenbarat i Bibeln, ja, då är det hans privilegium och ansvar eftersom både den frikännande och den fällande domen är hans.
