I och med Svenska kyrkans förändrade relation till staten ställs frågor om vad det innebär att vara en frikyrka. Frikyrkornas ekumeniska organ - Sveriges frikyrkosamråd - har önskat att Frikyrkliga forskningsrådet presenterar en sammanställning om frikyrka som begrepp och fenomen. Denna sammanställning har genomförts under min ledning och presenteras nu i tidskriften Tro & Liv (nr 1 2008) och kommer att diskuteras på seminarium på Teologiska Högskolan Stockholm den 15 februari. I Frikyrkliga forskningsrådets kontakter med Sveriges frikyrkosamråd har det framgått att många av dess ledamöter inte längre vill använda ordet frikyrka som beskrivning på sina samfund.
För Sveriges frikyrkosamråds del rör frågan hur denna grupp av kyrkor ska identifiera sig själva inför det att Sveriges frikyrkosamråd upphör och Sveriges Kristna Råd helt och hållet ska fungera som kyrkornas centrala ekumeniska organ. Ändå är den slutsats som jag gör i egenskap av ledare för forskningsöversikten att frikyrka som begrepp och fenomen står starkt bland dem som utgör grunden för fenomenet: frikyrkans gräsrötter. Eftersom forskningen är fri kommer inte frikyrkliga forskningsrådet att avge någon formell ståndpunkt, utan sammanställning och slutsatser får tala för sig själva.
Frikyrkliga forskningsrådet har bett teologer, samhällsvetare och själavårdare att utröna vad begreppet frikyrka står för och vad som utmärker frikyrka som fenomen. I de artiklar som redovisats i Tro & Liv växer en tvetydig bild fram av frikyrkobegreppets status. Det är främst i frikyrkosamfundens elit - som finns representerad i Sveriges frikyrkosamråd - som frikyrka ifrågasätts som begrepp och fenomen. Denna elit kan kallas för samfundsledare, vilket betyder att det är en grupp i varje samfund och inte bara missionsföreståndaren och motsvarande som avses. Det är bland samfundsledare - bland annat i Sveriges frikyrkosamråd - och dem närstående samfundstidningar som viljan att beteckna sig som frikyrkor varit bristande. Det är även i ekumeniska sammanhang på nationell nivå där samfundsledare har stort inflytande som frikyrkobegreppet används i allt mindre utsträckning. Det finns undantag - ett är namnet Evangeliska Frikyrkan.
På gräsrotsnivå finns inte samma ifrågasättande av frikyrka som begrepp och fenomen. Visst, det finns allmänna kommentarer efter det att Svenska kyrkans relation till staten förändrats av typen "nu är ju alla frikyrkor". Men detta är till intet förpliktande yttranden. När det skrapas på ytan märks skillnaderna mycket väl mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna. Enligt vad som presenteras i Tro & Liv utmärker sig frikyrkorörelsen av ett till vissa delar gemensamt ursprung. Bland dess gräsrötter finns en egen identitet. Frikyrkoförsamlingarna betonar frivillighet i medlemskap, men också frihet i vilken frikyrkoförsamling som en person vill vara medlem. Någon form av territorialprincip för medlemskap ligger fjärran från frikyrkornas församlingssyn. Dess ideal präglas av platt beslutsstruktur som är långt ifrån hierarkiska strukturer som finns i andra kyrkotraditioner. Frivilligheten utmärker också församlingens arbete, där få personer erhåller ersättning för sin insats. Frihet kan också röra gudstjänstformen. Frikyrka i betydelsen fri från staten är således enbart en del av bakgrunden till begreppet frikyrka. Frikyrkofenomenet är större än så.Enligt artiklarna i Tro & Liv framhäver de frikyrkliga församlingarna Bibelns auktoritet, en stark missionsverksamhet och att de har en predikokultur som betecknas som intensiv och som urskiljer den individuella lyssnaren från mängden för att skapa en personlig utmaning till fördjupat lärjungaskap.
När frikyrkoförsamlingar satsar genom att gå samman i ekumeniska församlingar kallar de ofta dessa för frikyrkoförsamlingar. Den identitet som begreppet frikyrka beskriver finns således klart bland rörelsens gräsrötter. Det är inte enbart bland frikyrkorörelsens gräsrötter som en förändring av frikyrkobegreppet kan ställa till med problem. Det framkommer att frikyrkorörelsen är liten och har svårt att få genomslag utanför de egna leden. I det allmänna medvetandet har alltjämt Svenska kyrkan position som statskyrka. Det har varit svårt att få genomslag för begreppet frikyrka. Bland allmänheten torde frireligiös vara minst lika gångbart. Att tro sig få genomslag för ett nytt begrepp eller inte längre låtsas om att de flesta i samhället ser på frikyrkorörelsen som ett gemensamt fenomen, inte flera olika kyrkor, bör betraktas som fåfängt. Oavsett vad frikyrkosamråd - eller dess medlemssamfund - kallar sig själva kommer omgivningen att betrakta dem som frikyrkor, eller kanske snarare som frireligiösa.
Tvärtemot vad många förväntat sig är således den slutsats som presenteras i Tro & Liv att frikyrka lever och mår bra både som begrepp och fenomen.
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på
ledarsidan.
