Martyrernas blod ropar – men är våra röster tillräckligt starka?

Jag läste med upprördhet – och ärligt talat med skam – både debattartikeln När våra martyrer faller, tiger era kyrkor! den 4/7 och det viktiga gensvaret från Sveriges kristna råds generalsekreterare Sofia Camnerin den 5/7: Våld mot kristna får inte lämnas utan gensvar. Två texter som tillsammans pekar på både smärtan, oron och vårt gemensamma ansvar.

Jag håller fullständigt med om det de fem ledarna för syrianska-arameiska organisationer i Sverige skrev. Som pastor i Sverige, som andlig ledare, som kristen – bär jag en del av skulden. Artikeln sätter ord på något många av oss känner – och kanske försöker förtränga: Vår tystnad. Vår passivitet. Vår handlingsförlamning.

Efter vår glädjefyllda dopgudstjänst söndagen efter attentatet kom en kvinna fram till mig. Hennes föräldrars kyrka i Syrien var den som drabbats. Med gråt i rösten bad hon om förbön. Hon bar sorgen. Jag bar bönen. Men kyrkan i stort bar … tystnaden.

Ingen bönedag. Inget gemensamt uttalande. Ingen mobilisering. Ingen vrede.

Det som artikeln kallar ”en medveten prioritering” är ett skarpt, men sant, uttryck. Vi väljer vad vi höjer rösten för. Och ofta är det sådant som passar den svenska samtidsandan. Förföljda kristna i Damaskus, Bagdad, Abuja eller Alexandria blir för oss osynliga. Deras blod har vi inte hört mycket om – varken i profana eller kristna medier. Deras lidande får inte rubriker.

Men detta är inte bara en fråga för medierna – det är en fråga för oss som kristna ledare. Vi behöver mycket tydligare stå upp för våra syskon som får betala med sina liv för vår gemensamma tro. Artikeln av de fem syrianska-arameiska ledarna ställer en fråga som inte får lämnas obesvarad: Om inte kyrkan står upp för sina egna när de mördas för sin tro – vem gör det då?

När något så omvälvande som detta sker i världen – när våra trossyskon dödas för sin bekännelse – prövas inte bara vår empati utan också vårt ledarskap. I sådana stunder visar det sig om vi är herdar som vakar, eller bara förvaltare av institutioner.

"Där alla har religionsfrihet, kommer kyrkan att blomstra"

Camnerin uttrycker i sin text att vi ”behöver stå upp för de som lider för evangeliet". Jag håller med. Och jag tror att vi behöver göra det mer tydligt, mer konkret och mer samordnat.

Därför vill jag uppmana Sveriges kristna råd och dess medlemskyrkor att:

• Utlysa en nationell bönedag – inte bara som en symbolhandling, utan som ett uttryck för enhet, sorg och andlig vaksamhet.
• Formulera ett offentligt uttalande som tydligt uttrycker vårt stöd för de förföljda kristna och vår oro över den ökande förföljelsen.
• Integrera förbönen för förföljda kristna kontinuerligt i våra gudstjänster.
• Ge de förföljda och dödade ett ansikte – lyft deras berättelser, bär deras namn, låt deras vittnesbörd tala i våra kyrkor.

Vi kan inte längre ducka. Vi måste våga återvända till korsets väg. Att stå upp för martyrerna är inte en politisk gest – det är en andlig nödvändighet. Församlingarna i Mellanöstern är våra syskon. Deras blod är inte främmande – det är vårt eget. Deras smärta är inte långt borta – den är nära. Och deras tro, som bär genom våld och död, är inte svag – den är ett vittnesbörd som utmanar vår bekväma tro.

Så, tack till skribenterna bakom artikeln den 4 juli för att ni röt ifrån, och tack till Sofia Camnerin för att hon svarade.

Men vi är inte framme än. Nu är det vår tur att inte tiga.