I sin debattartikel (11/12) där Mikael Karlendal redogör för sin nya dopsyn hänvisar han till Apostlagärningarna 10-11. Han menar att det finns en likhet mellan Andens verk i de hedningar som kommit till tro och Andens verk i barndöpta som tror. Detta Andens verk bland hedningarna fick apostlarna att ändra uppfattning till att anse att även hedningar fick döpas och tas in i församlingen. Karlendal menar sig delvis på ett liknande sätt ha påverkats av Andens verk bland de som inte är troendedöpta till sin nya uppfattning om att "barndöpta" ska kunna bli medlemmar. Jag menar dock att likheterna mellan de två situationerna är små och att den aktuella texten motsäger Karlendals ställningstagande.

För det första grundar sig apostlarnas nya uppfattning eller nya handlingssätt inte enbart på att Anden föll över de hedningar som kommit till tro. Att Petrus hamnar i den situation där han predikar för Kornelius släkt och närmaste vänner har föregåtts av märkliga tecken och uppenbarelser. En ängel visade sig, talade till Kornelius och gav honom specifik information. Petrus kom i hänryckning och fick se en syn tre gånger och Anden talade till honom. Det var när Petrus hade berättat allt detta som de andra lät sig övertygas (11:1-18).

Dessutom var hedningarnas frälsning förutsagd i de heliga skrifterna. Man hämtade svar i Guds ord för att förstå den nya situationen (se till exempel 15:1-19).

Karlendal skriver om beslutet i Apostlagärningarna 10-11 att "tidigare hade det varit otänkbart att döpa icke-judar", men det tror jag är för starka ord. Även om de inte hade förstått det och praktiserat det tidigare så hade ju faktiskt Jesus själv befallt de elva apostlarna att gå ut och göra alla (hedna)folk till lärjungar, döpa dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lära dem att hålla allt vad han befallt dem (Matt 28:16-20).

För att inlemma hedningar i församlingen som kommit till tro genom dop kunde apostlarna alltså förutom Andens gåva till hedningarna stödja sig på passager i GT, Kornelius och Petrus mirakulösa erfarenheter, men även på Jesu undervisning och tydliga dopbefallning. Till stöd för sitt förändrade handlingssätt hänvisar Karlendal främst till kyrkans handlande utanför Bibelns vittnesbörd och till att Anden är verksam bland dem som inte är troendedöpta.

Just denna berättelse visar dock att det sistnämnda inte kan vara en avgörande faktor. Frågan om hur Anden kan verka i den som inte är troendedöpt ges här ett svar. Det som berättas i Apostlagärningarna 10-11 är nämligen att Anden föll över dem som kom till tro, men som ännu inte var döpta i vatten. Det är alltså möjligt att bli uppfylld av den Helige Ande utan att vara döpt i vatten. Har man blivit andedöpt ska man naturligtvis låta döpa sig i vatten, men om man vägrar är det inte alls säkert att Gud tar tillbaka den gåva han givit. Det brukar inte Gud göra (Rom 11:29).

Karlendal menar att Gud bekräftar "barndopet" genom att låta sin Ande verka i dem som inte är troendedöpta. I ljuset av berättelsen om Kornelius med släkt och vänner menar jag att det istället är tron och omvändelsen som Gud bekräftar hos dem som inte är troendedöpta genom att låta sin Ande verka i dem.

David Svärd

doktorand i Nya testamentets exegetik