Att påstå att man ”har Gud på sin sida”, det kan vara ett farligt hot i vårt land.

Är tron och religionen enbart eller främst en privatsak? Viktig vägledande fråga; vem vinner och vem förlorar på den politik kristna önskar förorda som kyrka och församling?

Vilken hållning bör den kristna församlingen/kyrkan inta i relation till samhällsfrågor, politiska stridsfrågor och de som många uppfattar som privatmoraliska frågor?

Vi behöver undvika både ”triumfalism” och ”eskapism”. Det är antingen att ”Gud alltid uppfattas vara på vår sida” eller att ”politik ska kyrkan akta sig för”. ”Triumfalismen” leder till orealistiska förväntningar på politikens möjligheter och på religionens längtan efter makt över andra människor. ”Eskapismen ”bygger på rädsla, fruktan för ”den onda världen” och uttrycker en individualistisk-privat syn på politiska angelägenheter.

En ”biblisk spänningslinje” torde bäst återspegla ett realistiskt perspektiv. Den hållningen erkänner att statskyrkans monopol inte var bra, att ”världen” varken är svag eller för stark. Den pekar på en konstruktiv gudsrikestanke, där kristen tro, genom den kristna gemenskapen, skapar ett skapande alternativ, en alternativ motkultur, som inte vill hysa moralism eller sekteristisk ”triumfalism”. Ibland har ”spänningslinjen” lett till sektbildande, men behöver det inte. Ibland till martyriet och stora uppoffringar.

När kristna opinioner ivrigt söker driva vissa politiska moralfrågor kan människor immuniseras mot evangeliet. Kristen etik rotas bäst i den kristna tron. I härledd mening och i relativ betydelse kan den även kallas ”kristna värderingar”. I en demokrati som vår bör kristna driva detta, med ödmjukhet, respekt för oliktänkande och med frimodig tillit till de egna värderingarnas egenvärde och egna kraft, utan stöttning av maktens män och kvinnor.

Kristen tro värnar, med envis styrka, om de utsattas människovärde. Den satsar på ”förlorarna”, de maktlösa, utan att alltid försvara deras metoder. Kyrkan mår bäst, är mest kyrka, när den är maktlös i världslig mening, samtidigt som medborgaransvarets möjligheter och gränser i ett demokratiskt samhälle bör diskuteras. Det dilemmat får aldrig ”utjämnas”.

Björne Erixon